I söndags, på slaget klockan 11 hemma i stiftsstaden Strängnäs, höll moderatledaren och den blivande prästmaken Ulf Kristersson sitt stora sommartal, med fokus på ekonomiska incitament, inte minst för utlänningar, att börja arbeta i stället för att leva på bidrag.

Ungefär vid samma klockslag i Göteborg inledde S-partiet sin valupptakt, då partiledningen med statsminister Magdalena Andersson i spetsen vid en pressträff lanserade sin ”nationella offensiv mot gängen” i form av straffskärpningar, särskilt för den som bär vapen eller kniv.

Hur ändamålsenliga dessa nödvändiga förslag från landets två största partier än kan vara, finns det ändå anledning att stanna upp och reflektera över vad det säger om Sverige att Andersson och Kristersson gör det en söndag förmiddag vid 11-tiden – en normal gudstjänsts- och mötestid i tusentals kyrkor i landet.

Kanske de vill signalera, för såväl allmänheten som kristenheten, att för Sveriges två största politiska partier är ingen tid i veckan helig?

Valrörelsen i all ära, men varje land – och parti – mår bra av att kunna gå ner i varv någon gång för att reflektera över de djupare existentiella och andliga frågorna, särskilt den om livets och Skapelsens oändligt stora gåva till var och en av oss.