Påskhelgens upplopp, med våldsamma attacker mot polisen och med omfattande skadegörelse, har fått stor uppmärksamhet. Det gäller inte bara svensk debatt och svenska medier, utan också internationellt. Vad är det som händer i föregångslandet Sverige?

Beslutet om mångkultur från 1975 innebar att invandrare skulle likställas med den övriga befolkningen när det gäller språk och kultur, och att tanken på assimilering skulle överges. Inför beslutet i riksdagen hävdade den ansvarige ministern Anna-Greta Leijon (S) att vi nu steg för steg skulle bli just ett föregångsland när det gäller invandringspolitiken.

Tyvärr besannas inte alltid politikers fromma förhoppningar.

Bilderna av skadade poliser, kapade polisbilar och en polismakt som tvingas retirera och, om än tillfälligt, ge upp makten över ett område, är svåra att ignorera. Debattens vågor har också följdriktigt gått höga. Vem bär ansvaret för det som hände i Linköping, Norrköping, Örebro och Rinkeby?

Den utlösande faktorn bakom upploppen – eller kanske vi snarare ska tala om en form av inhemsk terrorism – var den högerextreme danske politikern Rasmus Paludans planerade koranbränningar. En del röster vill därför lägga över ansvaret på honom. Han är ju uppenbart någon med destruktiva mål i sikte; han önskar ju provocera fram upplopp.

Det är enkelt att instämma i kritiken av Rasmus Paludan. Det finns många mycket bättre sätt att få i gång ett samtal med kritik av islam som religion, kritik av Koranen som helig bok eller av attityder och värderingar i muslimsk kultur än att bränna koraner. Ändå är det ett felslut att lägga ansvaret där.

Det är våldsverkarna som bär ansvaret för våldet.

Andra vill lägga ansvaret på polismyndigheten och frågar varför de gett tillstånd till Rasmus Paludans demonstrationer och om det verkligen var motiverat med de tiderna och de platserna för hans demonstrationer. Självklart kan de frågorna diskuteras och det finns alltid en pragmatisk dimension i beslut om tider och platser.

Ändå är det ett felslut att lägga ansvaret där. Det var ju inte ordningsmakten som ställde till kaoset och oordningen.

Yttrandefriheten väger alltid tyngre än alla välmenande råd om vad som är god ton, konstruktiv opinionsbildning eller strategisk polisplanering. Här får det aldrig råda någon tvekan. Ansvaret måste konsekvent läggas på de ansvariga, det vill säga våldsverkarna.

I dag ser vi de tragiska konsekvenserna av den naiva hållningen från 1975 om att likställa olika språk och olika kulturer med svenskt språk och svensk kultur. I många kulturer hålls Koranen helig och det är självklart med blasfemilagar som ska hålla bort kritik och hädelse av Koranen. Genom invandring från dessa kulturer finns nu sådana föreställningar också hos vissa grupper i Sverige. Något som provokatörer som Rasmus Paludan vet att utnyttja.

Långsiktigt är det av stor vikt att nya människor som kommer till Sverige assimileras – alltså börjar likna – svensk kultur i några av dess centrala grundvärden. Vi är ett demokratiskt och jämlikt land, med grundläggande och mycket långtgående religionsfrihet, tankefrihet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet, tryckfrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet.

Här ska inte finnas skyddande bubblor, varken runt Bibeln, Koranen eller någon annan helig text. Här måste alla kunna leva med att bli motsagda och kritiserade.

Accepterar man inte det bör man välja att bosätta sig någon annanstans. Tar man till våld för att motarbeta de friheterna bär man det fulla ansvaret för det och måste lagföras och straffas.