I går firade Ryssland den stora segerdagen till minne av andra världskrigets slut och segern över de tyska nazisterna. Den 9 maj är en viktig dag i Ryssland och under Putins styre har den med åren antagit en alltmer nationalistisk och militaristisk ton.

Utmaningen för Putin är att måla upp en, för det ryska folket, trovärdig bild av det militära intåget i Ukraina, samt förklara dess nödvändighet. I ljuset av det är Putins tal om det nazistiska Ukraina logiskt men för övriga världen, och för kritiskt tänkande ryssar, knappast övertygande.

Rysslandkännaren Martin Kragh, chef för Centrum för Östeuropastudier, menar att Ryssland nu försöker ”skriva ut Ukraina ur historieböckerna”, trots vetskapen om att miljontals ukrainare stred mot Tyskland under andra världskriget. Politisk historierevisionism är som bekant diktaturers kännetecken.

Historien, det ryska folkets närmast ”övernaturliga öde”, tycks alltmer vara en avgörande faktor i Putins världsbild. Ukraina med Kiev som hjärta tillhör Ryssland, lyder historiens budskap, och ”ödet” utväljer sina ledare (läs: Putin), som fått i uppdrag att befria och återföra det som historiskt rättmätigt tillhör moderlandet (läs: Ryssland).

Varför blev västvärlden så överraskad av Rysslands invasion av Ukraina i år? Putin varnade tidigt om att det växande hotet mot Ryssland, med ett Nato-anslutet Ukraina, inte skulle tillåtas. Hörde vi inte det? Rysslands krig mot Georgien 2008 var en kraftig förvarning. Förstod vi inte det? Ännu tydligare blev Putins beslutsamhet när Krim ockuperades 2014. Såg vi inte det?

Putins enda möjlighet att förklara och försvara sitt offensiva krig, och att ena en rimlig majoritet av den ryska befolkningen, är alltså att finna den historiska förklaringsmodellen. Detta skulle kunna peka mot att en utvidgning av kriget är att vänta och att en formell krigsförklaring mot Ukraina kan ske.

Överraskande för Putin är dock Ukrainas motståndskraft och förmåga att på marken stå emot den ryska björnen. Den snabba segern över Ukraina har inte gått som de ryska generalerna önskat. En nagel i segerparadens öga är motståndet vid stålverket Azovstal i Mariupol. 

När den tyska krigsmaskinen 1941 stormade in i Ryssland med enorma framgångar under invasionens inledning fastnade fältmarskalk Friedrich Paulus 6:e armé vid Stalingrad. De heroiska sovjetiska trupperna lyckades slå tillbaka de tyska förbanden trots att 90 procent av staden var intagen. Det blev början på slutet för Nazisttyskland.

Kanske blir stålverket i Azovstal symbolen för Ukrainas motståndskraft och i slutändan början på slutet för Rysslands ambitioner?

Putin borde läsa sin historia bättre.