Hbtq-rörelsen har den senaste tiden gjort nya framstötar mot samhälle och kyrka, men retoriken har problematiska inslag som behöver bemötas.
Nyligen kom en studie från queerforskaren Diana Tordoff, som sade att depressioner minskat året efter att ungdomar inlett hormonbehandling för att byta kön. Transaktivister snappade snabbt upp studien som nytt bränsle till sin argumentation.
Studien har dock uppenbara brister, och saknade exempelvis en kontrollgrupp med patienter som inte fick hormoner. Det är också väl känt att ungdomar i dag står under ett starkt kulturellt tryck när det gäller sexuell identitet, och att komma ut som trans ger stor social bekräftelse. Det skulle därför vara högst oväntat om måendet inte förbättras i inledningen av en könsbytesprocess. Den stora frågan är dock hur dessa patienter mår på längre sikt, efter den första tidens bekräftelse. Här finns redan mycket information om de skador som transvården orsakat, viket nu också har fått Socialstyrelsen att stoppa hormonbehandlingar av minderåriga.
En studie från Gallup visar att amerikaner som identifierar sig som hbt har ökat kraftigt det senaste årtiondet. Ökningen är störst bland dem under 40, och rent explosionsartad för dem som fötts efter 1997. Detta visar att hbt-identifikationen tveklöst påverkas av kulturella faktorer. Ytterligare en viktig slutsats från Gallup är att det faktiska intresset för enkönade äktenskap är lågt. Mer än hälften av dem som beskriver sig som hbt väljer att vara singel; andelen som lever med en partner av samma kön har till och med minskat sedan könsneutrala äktenskap infördes 2015. Andelen i gruppen som är gifta ned någon av samma kön har länge legat på endast tio procent; det är faktiskt fler i denna grupp som är gifta med en partner av motsatt kön.
Verkligheten skiljer sig alltså en hel del från det som förkunnas i vår kultur, som alltför ofta drivs av en önskan att bekräfta Priderörelsens budskap, snarare än att möta medmänniskans faktiska behov. Det är illa nog i samhället i stort, men i kyrkan bör dessutom moraliska och bibliska argument vägas in. Ändå driver queerfilosofin på även inom kyrkans väggar – tyvärr ofta med en argumentation som förmedlar mer känslor och ideologi än fakta.
Den nya boken ”En enda kropp” har lanserats på bred front. Även här bygger argumentationen dock snarare på en idé om hur man önskar att tillvaron ska vara, än på vad vetenskapen och Bibeln faktiskt säger. Punkterna här ovan är bara en liten del av den forskning som visar att queerfilosofins budskap är minst sagt bristfälligt.
Författarna anger som sitt syfte att alla i den här gruppen ska vara välkomna i församlingen. Det är en god ambition, men kan samtidigt vara försåtlig. Alla människor är välkomna i en kristen församling. Men församlingen har också uppdraget att kalla alla till omvändelse och upprättelse genom Jesus Kristus. Konflikten ligger på ett djupare plan: antingen ska kyrkan byggas på Bibeln, med stöd från vetenskap och beprövad erfarenhet, eller på en postmodern syn med individens oberoende som högsta bud, där bibeltolkning inte är ”något fast och fixerat, utan ett öppet projekt” i ”en värld i ständig förändring”, som bokförfattarna skriver i Dagen.
Församlingens vägval kan aldrig baseras på en önskan att accepteras av en ständigt föränderlig tidsanda. Att anpassa samhällets, vårdens och kristenhetens beslut efter ideologiska krav från den grupp som för tillfället ropar högst är ett svek. Både mot personer i hbt-gruppen, när deras djupare behov förbises, och mot alla andra behövande människor som inte kan påräkna samma stöd från etablissemanget. Jesus tog emot alla som sökte upprättelse och en ny väg i livet. Vi ska göra detsamma, men vår omsorg behöver vila på verkligheten, inte på illa underbyggd aktivism.