Så har då Magdalena Andersson till slut tillträtt ämbetet som statsminister, och står för första gången sedan 2006 i den position som utgör socialdemokratins önskedröm: en enpartiregering, där man inte längre behöver ta hänsyn till andra partiers krångliga krav.
Det finns två motsvarande tillfällen under efterkrigstiden där Socialdemokraterna kopplat sig loss från en koalitionsregering och kunnat börja regera på egen hand. Båda gångerna hade den socialdemokratiska reformivern hämmats av andra, mer eftertänksamma partier, och båda gångerna använde partiet den nya friheten till att ta stora kliv mot radikala samhällsförändringar.
Nuläget skiljer sig naturligtvis från de två tidigare gånger där Socialdemokraterna kunde bilda enpartiregering. På den tiden hade partiet 46 procent av rösterna, och kunde räkna med att alltid få igenom sina förslag i riksdagen med stöd från Kommunisterna. I dag är Socialdemokraternas dominans i kammaren svagare än någonsin, och det har knappast gått någon förbi att det tidigare kommunistpartiet numera inte säljer sina röster gratis.
Så snart samarbetet hade avslutats för samlingsregeringen 1945 respektive koalitionen med Bondeförbundet/Centerpartiet 1957, tog det statsbärande partiet stora språng i kyrko- och skolpolitiken.
Den historiska erfarenheten är alltså att så snart socialdemokratin sluppit ur samregerandets tvångströja har de satt sitt fokus på att förändra sådana områden där mer konservativa grupper satt hinder för radikala reformer i en riktning där traditionella auktoriteter skulle brytas ner och nya, politiserade ideal skulle införas i skolan och den dåvarande statskyrkan.
Nu kan Miljöpartiet knappast anklagas för att ha utgjort något slags konservativ bromskloss, men det finns ändå anledning till vaksamhet inför vilka steg Socialdemokraterna kan vilja ta under de dryga nio månader de har på sig fram till nästa val.
Den vaksamheten bör finnas både hos den politiska oppositionen och inom de kontrollorgan som riksdagen har till sitt förfogande. Den S-regering som nu tillträtt är trots allt den svagaste sedan Ola Ullstens Folkpartiregering i slutet av 1970-talet. Och en sådan regering bör inte ta sig större mandat än den faktiskt har i riksdagen.
Nu är tiden fram till nästa val trots allt såpass kort att Magdalena Anderssons regering knappast hinner lägga fram särskilt många nya lagförslag, och därför ligger den viktigaste kontrollfunktionen kanske utanför partipolitiken. De närmaste månaderna har medierna och medborgarna särskilda skäl att granska den nya socialdemokratiska enpartiregeringen – framför allt när det gäller sådana maktbefogenheter som inte måste passera riksdagen.
Det kan exempelvis gälla förordningar om ytterligare kontroll och restriktioner, tillsättande av nya statliga utredningar, utrikespolitiska drag eller avskedande och anställning av myndighetschefer. I det senare fallet har Socialdemokraterna traditionellt varit mer benägna att besätta höga poster med egna partikamrater än vad borgerliga regeringar varit.
Det är bättre om kompetens får avgöra vilka som ska leda Myndighets-Sverige än att de har rätt partibok. Utan en aktiv granskning är det högst tänkbart att socialdemokratin vill försöka flytta fram sina positioner så långt det är praktiskt möjligt. Partiet vet att deras tid vid makten kan bli kort, därför är det angeläget att regeringen Andersson granskas så att de inte grips av frestelsen att överträda gränserna för det tillåtna, eller helt enkelt för landets bästa.