Det har skett en klimatförändring i svensk politik, skriver DN:s politiska kommentator Ewa Stenberg. Ja, förvisso. Stenberg avser i första hand insatserna för miljön och klimatet som hon menar att den nya regeringen tonat ner till förmån för medborgarnas bekvämlighet. 

Ja, så där låter det i fråga efter fråga. Regeringen döms ut som inkompetent och värdelös, som svikare och löftesbrytare, redan innan den hunnit presentera några politiska förslag. Det är detta som är den stora klimatförändringen i svensk politik: den totala sågningen av en vald regering från ett antal ledarskribenter, debattörer, krönikörer och opinionsbildare. Alla tycks känna pressen att visa att de står på den ”rätta” sidan. 

Att Sverige fått en ny regering utifrån ett valresultat som uttrycker medborgarnas vilja, verkar vara oväsentligt för dessa opinionsbildare. Att de partier som nu bildat regering redan i valrörelsen redogjorde för sina avsikter verkar inte heller påverka bedömningarna. Det är massiv kritik som gäller. 

I ett antal kommuner ute i landet har nya konstellationer etablerats över blockgränserna, som väljarna inte på förhand informerades om. Detta verkar bland ledande opinionsbildare vara helt i sin ordning, ja till och med berömvärt. Sölvesborg är det mest uppmärksammade exemplet. Här hade väljarna uttryckt ett starkt gillande av den sittande koalitionen, genom att ge den ett kraftigt ökat väljarstöd i valet. 

Men valresultat är numera något som man anser sig ha rätt att kringgå, efter personligt val och tyckande. En hel del politiker anser sig äga makten och ha rätt att bruka den på sätt som bäst passar de personliga intressena. Moderaterna i Sölvesborg som fått ett ökat stöd av sina väljare efter ett lyckat koalitionssamarbete, ansåg sig ha mandat att plötsligt samarbeta med vänstern. Inte konstigt att väljarna blir upprörda och protesterar. 

Ett systematiskt grävande tycks pågå för att spåra upp riks- och lokalpolitiker som någon gång gjort något mindre lämpligt och hänga ut dem som förkastliga. 

Att påtala missförhållanden och granska makten är mediernas uppgift. Det är en uppgift som är viktig och som journalister och opinionsbildare ska sköta oavsett vilka partier som regerar. 

Men när syftet ytterst är att skada den grund som sittande regering vilar på blir det farligt. Många medborgare utanför vänstersfären drar sig för politiskt engagemang, därför att de vet att det kan leda till personliga angrepp och gatlopp i media. 

Kontrasten till den attityd som visas mot vänsterkoalitioner eller socialdemokratiska regeringar är slående. Drabbades Magdalena Andersson av en totalsågning när hon tillträdde som statsminister? Nej, inte alls. Hon valdes på behörigt sätt av riksdagen, valet respekterades, hennes ministär respekterades. Hon utsattes inte för personliga angrepp, de förslag hon aviserade svartmålades inte på förhand. Nu är klimatförändringen tyvärr slående och för landet skadlig.