Kristen tro ger allmän­giltiga principer, inte parti­program

Valet närmar sig. Temperaturen i den politiska debatten kommer gradvis att höjas de kommande veckorna. Nu ska vi som väljare förföras med drömmar om en bättre framtid och samtidigt skrämmas med den alternativa katastrofen som väntar runt hörnet.

Valet kommer, liksom de flesta tidigare val, att beskrivas som ett ödesval. Det kan därför vara värt att påminna sig om vad Mario Cuomo, guvernör i New York mellan 1983–1994, har sagt om den politiska debatten: "You campaign in poetry. You govern in prose.” Ungefär: Du bedriver valkampanj med poesi, men du regerar med prosa.

Prästen och teologen Anna Karin Hammar, med en lång och inflytelserik historia inom Svenska kyrkan, beskrev nyligen valet som en bekännelsefråga för oss kristna: Valet den 13 september är en fråga som faller under kategorin status confessionis.

Uttrycket status confessionis går tillbaka till debatter bland lutherska teologer på 1500-talet. Det användes för att tydliggöra vad som var de centrala delarna av kristen tro som kristna inte kan vara neutrala inför. Antingen bekänner man sig till dem eller så gör man det inte – och den bekännelsen utgör grund för ens medlemskap i kyrkan.

Motsatsen benämndes adiaphora, vilket betecknade frågor som varken är påbjudna eller förbjudna utan där den kristna friheten råder. Där kan kristna komma till olika slutsatser.

Hammar hävdar nu att ”valet den 13 september är en status confessionis situation för kyrka och troende människor” och att det därför inte är ett alternativ för den som är kristen att rösta på något av Tidöpartierna. Det är ett häpnads­väckande uttalande.

Argumenten för detta är svepande formuleringar om ”omsorg om skapelsen och människo­värdet” och om ”rätts­samhället och demokratin”. Och det är viktiga principer, helt i linje med den kristna tron och bekännelsen. Men samtidigt är det uppenbart att den kristna tron inte ger oss en färdig politisk policy för den bästa miljö­politiken eller för hur regler för medborgarskap ska utformas eller för hur uppehålls­tillstånd ska utfärdas eller för vad som ska beskattas. I många sådana frågor är det självklart möjligt för kristna att inta olika ståndpunkter.

Bibeln ger oss principer, som omsorgen om ”änkan och den faderlöse, främlingen och den fattige” (Sakarja 7:10). Men den ger oss ingen policy för vilka politiska avvägningar som är de riktiga. Om vi inte kan hjälpa alla, ska vi prioritera främlingen eller den fattige?

Kristen tro har ett globalt perspektiv och understryker att vi är en mänsklighet, alla skapade till Guds avbilder. Därför är inter­nationellt engagemang självklart för den kristne. Men vilken procentsats av landets brutto­nationalinkomst biståndet ska läggas på – eller exakt hur det ska användas – finns det inget entydigt svar på.

Anna Karin Hammar är socialdemokrat och hennes ställnings­tagande i den här valrörelsen förvånar nog ingen. Dessvärre är hon inte ensam om att ge sken av att specifika politiska sakfrågor bör upphöjas till kristna bekännelse­frågor, i stället för att avgöras av individens samvete och förnuft och processas i öppen och fri debatt. Det är en farlig utveckling.

Samtidigt finns det principiella frågor, som abortfrågan, som det är allt för tyst om från kristet håll. Varje människa är skapad av Gud, med värdighet och en grund­läggande rätt till liv. Och det livet börjar vid befruktningen. Om man som Anna Karin Hammar vill värna människovärdet är det en fråga som har ett klart svar utifrån den kristna bekännelsen.