En trots allt oväntad slutpunkt tycks nu ha satts för den amerikanske presidenten Donald Trump. Efter att ha varit nära ett förlängt förtroende efter seger i flera viktiga delstater, vände plötsligt valvinden och blåste i stället till den demokratiske motståndaren Joe Bidens favör.

Debatten om vad som hände kommer att fortsätta, liksom om det juridiska efterspel som sannolikt kommer att följa. Ett så oklart valresultat väcker också oro över vad som ska hända och hur detta påverkar förtroenden, tillit och stämningar i det amerikanska samhället.

Det är svårt att hävda annat än att Donald Trump varit framgångsrik som president. Ekonomin har blomstrat, han har genomfört mycket av det han gick till val på, han har tagit en viktig strid mot destruktiva krafter inom media och etablissemang. Och han har, till skillnad från föregångaren Barack Obama, fört en återhållsam utrikespolitik utan några krigsinsatser mot andra länder.

Han har åstadkommit ett antal freds- och handelsfördrag, i Mellanöstern och på Balkan, som sannolikt kommer att få stor positiv effekt för berörda länder och omvärlden. Och han har hållit en stram kurs gentemot Kina och därigenom tvingat landet till förhandlingsbordet.

Den nyvalde presidenten Joe Biden har i stor utsträckning framtiden bakom sig, inte bara vad gäller ålder, utan frågan är om han har den kapacitet och tankeskärpa som krävs för världens viktigaste politiska uppdrag.

Det reser frågan: Vem är det egentligen som kommer att förvalta och upprätthålla presidentens funktioner under kommande år? Är det den vänster­radikala vicepresidenten Kamala Harris, eller finns det andra medarbetare bakom Biden som i det fördolda kommer att bli de verkliga makthavarna? Det ger onekligen upphov till allvarlig oro över vad som väntar i framtiden.

Man måste också ställa frågan: Vilken politik kommer USA nu att växla in på? Det demokratiska partiet, inklusive den tidigare moderate Joe Biden, har rört sig kraftigt vänsterut under senare år, i en slags positionering mot Donald Trump. Vi lär få se ytterligare steg i den riktningen, mot ett vänster­totalitärt system som kontrollerar medier, universitet och samhällsförvaltning, och där de medborgerliga friheterna riskerar att försvagas.

Den utvecklingen har redan pågått under lång tid och kommer nu att intensifieras. Det försvar för det ofödda livet som Donald Trump gjort sig känd för kommer att ersättas av en intensifierad abort­liberal propaganda. Trumps utnämning av tre konservativa domare i Högsta domstolen blir dock en bestående broms.

Framför allt inom utrikespolitiken finns det skäl att känna oro. Att den företeelse som sedan Dwight Eisenhowers tid på 50-talet kallas ”det militär­industriella komplexet” nu kommer att stärka sina positioner, verkar troligt. Duvan Trump kommer att ersättas med höken Biden, som var vicepresident under Barack Obama, vars utrikespolitik var betydligt aggressivare än Trumps.

Inte minst i Mellanöstern har Trump gjort starkt positiva avtryck genom skickligt framförhandlade fredsfördrag.

Trumps opolerade sätt och inte sällan utmanande stil kan ha påverkat valet till hans nackdel. Men det aggressiva motståndet från media och etablissemang var sannolikt också en avgörande orsak till valutgången.

Frågan väcks: Kommer någon efter Trump att vilja betala priset för att utmana dessa krafter?