Mycket är redan sagt om det amerikanska valet, och argumenten för och emot de båda presidentkandidaterna är väl kända. Många hade önskat andra kandidater från såväl Republikanernas som Demokraternas sida, men dessa var de som väljarna fick möjlighet att ta ställning till.

Om inget revolutionerande händer är det nu Joe Biden som i fyra år kommer att vara USA:s högste ledare.

Vad som samtidigt förtjänar att uppmärksammas är att valresultatet var förhållandevis jämnt. I klartext innebär detta att Donald Trump faktiskt höll på att vinna valet trots de karaktärsbrister han är behäftad med. Detta stämmer till eftertanke, inte minst i Sverige, där man tenderar att idiotförklara alla som röstar republikanskt. 72 miljoner amerikaner var helt enkelt så oroliga för vart USA skulle ta vägen under Demokraternas ledning att de röstade på Trump.

Förklaringen till detta stavas till stora delar eliternas arrogans och ideologiska experimentlusta. Hillary Clintons tal om de republikanska väljarna som ”deplorables” – eländiga, bedrövliga – är ett ökänt exempel från 2016 års valkampanj. Men även den i Sverige så omhuldade Barack Obama kan fungera som exempel på detsamma.

Ett sådant exempel kan vara Obamas sjukvårdsreform, Affordable Care Act (Obamacare). Visst är det sant att USA både var och är i behov av reformer när det gäller sjukvården – något som inte minst corona­pandemin har kastat sitt obarmhärtiga ljus på. Men fördenskull var det faktiskt inte nödvändigt att – som Obama gjorde – inkludera obligatorisk finansiering av abortingrepp även för arbetsgivare med katolska (eller andra abortkritiska) huvudmän.

Det är inte konstigt att denna typ av tondövhet – eller ska vi säga maktmissbruk? – väcker ont blod hos stora väljargrupper.

Den här typen av agerande från de styrandes sida är inte heller begränsat till USA. Ett talande exempel från vårt eget land kan vara mottagandet av Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns bok Genusdoktrinen. Trots att detta är en av årets mest omtalade böcker, med mängder av recensioner och debattartiklar i våra svenska medier, har det rått kompakt tystnad från den elit som boken har till syfte att granska.

Faktum är att tystnaden visade sig redan under arbetet med boken. Varken den svenska Jäm­ställd­hets­myndigheten eller föreståndaren för det Nationella sekretariatet för genusforskning ställde ens upp på att bli intervjuade.

Den tidigare Folk­parti­ledaren Bengt Westerberg – en av de huvudansvariga för politiseringen av de svenska forskningsanslagen – trädde fram några månader senare genom en recension i tidningen NU. Men vad han presenterade var en märklig text där han å ena sidan spelade dum och frånhände sig ansvaret för nämnda politisering, å andra sidan beskyllde författarna för att (genom sitt tal om biologiska skillnader mellan kvinnor och män) vilja föra Sverige tillbaka till 1800-talet.

Som grädde på moset fick vi för några veckor sedan veta att regeringen har beslutat att förlänga sitt uppdrag till Jäm­ställd­hets­myndigheten, för att försäkra sig om ytterligare fem år av jäm­ställd­hets­integrering på våra statliga myndigheter. Detta helt utan offentlig debatt, och utan att diskutera de baksidor av arbetet som skildras i Arpis och Wyndhamns bok.

Det är just denna arrogans som retar gallfeber på så många gräsrötter – och det gäller i både USA och Sverige. Det är också frågor som dessa som måste tas i beaktande för den som vill förstå det för så många svenskar irrationella beteendet hos delar av väljarkåren. Det finns helt enkelt olika slags glasögon att betrakta den här världen genom, och om gapet mellan eliten och det som Göran Hägglund kallade för ”verklighetens folk” blir för stort, leder det till allvarliga konvulsioner i samhällskroppen.

För att undvika detta behöver både USA:s och Sveriges ledarskap respektera de vitt skilda synsätt som finns representerade i befolkningen. Kanske är det rentav så att ”verklighetens folk” har avgörande bidrag att ge till det som är vårt gemensamma samhällsbygge?