Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Annie Lööfs sätt att hantera 25 procent av Sveriges röster liknar ett barn som håller händerna för ögonen och hävdar att det som inte syns inte heller finns, menar Olof Edsinger. Foto: Pixabay

Det räcker inte med besvärjelser

Ledare · Publicerad 00:00, 21 jan 2019

Så här när dammet börjar lägga sig kan man fundera en del på förra veckans kaos i regeringsfrågan. Hur kunde S, MP, C och L ens komma på tanken att presentera ett förslag på politisk överenskommelse som inte bara tog Vänsterpartiets stöd för givet – utan behandlade dem som vore de luft?

Det är en sak att man historiskt har kunnat räkna med detta ytterkantspartis (som det numera kallas) stöd för varje S-ledd regeringskonstellation. Men hur kunde man medvetet lägga in en klausul där man gjorde klart att ”Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”, samtidigt som man förväntade sig samma partis stöd för sin regeringsbildning?

Och inte bara det. Hur kunde man, som Annie Lööf gjorde i sitt tal till media, poängtera denna formulering och på så sätt strö så mycket salt som tänkas kan i såren på Sveriges vänsterpartister? Det självklara svaret måste ju vara att hon vid detta tillfälle inte talade till de forna kommunisterna, utan till sina egna sympatisörer.

Och det bekräftar ju då bara tesen: Hon behandlade Jonas Sjöstedt och company som – luft.

Detta är inte första gången som C och L agerar på ett till stora delar verklighetsfrånvänt sätt. Sant är att en Alliansregering på ett mer långsiktigt sätt skulle vara beroende av SD:s välvilja än en vänsterliberal regering är beroende av V:s dito (det är just det som konstateras i ovanstående klausul). Men i fråga om själva regeringsbildandet är det inte någon som helst skillnad mellan alternativen. Båda de regeringskonstellationer som under senare tid har varit på tapeten har varit beroende av ett ytterkantsparti.

Det är också detta som väcker frågan: Hur kunde det ens vara möjligt? Hur kan man så konsekvent bortse från grundläggande matematiska fakta, att man tar för givet att en fjärdedel av alla röster bara kan ”trollas bort”? Ungefär som när det lilla barnet håller händerna för ögonen och hävdar att det som inte syns inte heller finns. ”Om vi inte tänker på SD och V, om vi inte tittar åt deras håll – och framför allt inte pratar med dem – kan vi helt enkelt tänka bort dem ur ekvationen.”

Kanske står lösningen åtminstone delvis att finna i den ovana som många vänsterliberala har lagt sig till med att på ett förenklat sätt dela in åsikter i onda och goda. Trots det regelmässiga talet om ”mångfald” är det påfallande ofta som nyfikenheten på den andre helt lyser med sin frånvaro. Tycker man fel ska man vare sig lyssnas till eller tas på allvar. Kanske är det rentav så att man inte finns? Som om ”de onda” bara bestod av luft, bortom matematikens lagar.

Det enda som krävs är att formulera en besvärjelse – ”sådana som dig kan vi inte ta någon hänsyn till” – och vips, så är problemet borta.

Just regeringsbildningen tycks faktiskt vara kantad även av andra besvärjelser, om man med detta menar åsikter som – för att de betraktas som de enda rätta, och därmed också som de enda goda – förväntas förverkliga sig själva med automatik. Ett exempel var när Annie Lööf efter sitt misslyckade sonderingsuppdrag förklarade att även S och M behövde vara med och ta ansvar i den uppkomna situationen. Vad hon ”glömde” att säga var att de för att få hennes välsignelse måste göra det utifrån just de villkor som hon själv – den enda verkligt goda? – hade satt upp.

För att nu inte tala om läget på vänsterkanten. Ryktet säger ju att S och MP knappt ens pratade med varandra under veckorna före valet – i alla fall inte i fråga om budgetsamarbetet. Men nu ska de alltså bli såta vänner igen, under fyra långa regeringsår.

Om det hela kommer att hålla återstår att se. Men att våra toppolitiker har kunnat medverka till en sådan röra är beklämmande. En from förhoppning är att de har lärt sig något under resans gång.

Tycker man fel ska man vare sig lyssnas till eller tas på allvar. Kanske är det rentav så att man inte finns? Som om ”de onda” bara bestod av luft, bortom matematikens lagar.

Hot mot biografer inför abortfilm

Minst två biografer i Kanada har utsatts för hot i samband med planerade visningar av filmen Unplanned, om pro life-aktivisten Abby Johnsons liv....

Hyllas för uttalande om att utrota judar

Imamen och läraren Ahmed Billoo propagerar för utrotning av judar på sin privata Facebooksida. ”Må Allah räkna deras antal, döda dem och inte lämna...

Politiska experiment – förödande för familjer

Ledare Vi vet att även om det finns en stabilitet och självläkningsprocess inbyggd i det ekologiska systemet så kan balansen rubbas. Ingreppen kan bli så...

Upptäck ett nytt museum i sommar med hela familjen

– De mer än 1 500 svenska museerna är som mest tillgängliga just nu, så passa på och upptäck ett nytt museum i sommar, säger Mats Persson,...