Nyligen var det en nyhet att det saknas sperma i Sverige ((SR Ekot 6/2). Väntetiderna för insemination av ensamstående – en rätt som svenska kvinnor haft sedan den 1 april 2016 – är långa.
Det är egentligen en positiv nyhet, som visar att de flesta män inte önskar vara en anonym donator och därigenom bli pappa till ett i praktiken faderlöst barn. Än så länge ser vi en verklighetsförankring hos svenska män. Fadersrollen är något större och viktigare än några mililiter sädesvätska.
Men kvinnors längtan efter barn då? Ja, det är självklart att känna empati med ensamstående kvinnor som längtar efter barn och som känner den biologiska klockan ticka. Men empati löser inte frågan om det är rätt sätt att skaffa barn på. Vi måste också tänka principiellt.
Sedan millennieskiftet har det skett en revolution i förståelsen av manligt, kvinnligt, kropp, sexualitet och i synen på barn. På område efter område har en humanistisk individualism tillåtits undergräva en människosyn som tar kropp och biologi på allvar. Nu får den individuella känslan – vad jag vill, vem jag upplever att jag är, vad mina känslor säger – övertrumfa varje annan aspekt. Inklusive barnens rätt till sina föräldrar. Enligt svensk lag har ett barn som tillkommit genom insemination inte rätt att få veta vem pappan är förrän man fyllt 18. Det är en lag som separerar barnen från deras pappor.
Det nya språkbruket är avslöjande. Man undviker att tala om det biologiska könet – vad våra kroppar objektiv sett är – och talar i stället om ”det könet som du tilldelades vid födseln”. Det låter som ett skämt, men sägs på allvar. Trots att könet inte är något som tilldelas utan är något som identifieras.
Vattendelaren i den här processen var beslutet om samkönade äktenskap, som blev svensk lag 1 maj 2009.
När homosexualitet avkriminaliserades 1944, protesterade inte kyrkorna. Människor har frihet att själva välja hur man vill leva sitt liv. Inte heller var det någon stark reaktion när registrerat partnerskap för par av samma kön introducerades 1995, eftersom det i huvudsak handlade om det rättsliga skyddet i samband med separationer.
Annorlunda var det med förslaget om könsneutral äktenskapslag. Då var det många som protesterade – kyrkorna avvisade gemensamt förslaget – eftersom det stod så mycket mer på spel. Det handlade om definitionen av verkligheten.
Äktenskapet är den främsta institutionen för relationen mellan mannen och kvinnan och den livsfrukt som är resultatet av deras förening. Äktenskapet i dess klassiska definition bekräftar en biologisk realitet och finns som en garant för att så många barn som möjligt ska få möjlighet att växa upp med sin mamma och sin pappa. Äktenskapet understryker både polariteten mellan man och kvinna och barnets rätt att tillhöra sin mamma och sin pappa. Med den nya lagen förändrades det.
För att kunna införa det könsneutrala äktenskapet behövde man bortse både från biologiska realiteter och från barnen. Fokus var i stället två vuxnas känsloliv; att de två verkligen ville gifta sig.
När man väl släppt spärrarna och inte längre känns vid människolivets kroppsliga sida, finns ingen gräns. Då kan man enkelt plocka bort barnets relation till sin pappa eller ignorera en persons biologi.
Flera kyrkor har efter 2009 valt att följa kulturen och accepterar det könsneutrala äktenskapet. De som gjort det kommer, av logiken i beslutet, tvingas ta också de efterföljande stegen: Individen som oberoende av biologin och barnen frikopplade från sin pappa. Det är ett sluttande plan utan slut.