Frågan om dödshjälp fortsätter engagera. Redan 2011 bildades ett första nätverk i riksdagen för aktiv dödshjälp. 2016 bildades ett nytt nätverk med ledamöter från samtliga partier, utom Kristdemokraterna.
Miljöpartiet har ett kongressbeslut från 2015 om att frågan ska utredas. Vid Liberalernas partistämma i helgen fattades samma beslut: Aktiv dödshjälp ska utredas av riksdagen. Politiskt stöd för dödshjälp växer därmed.
Det är inte svårt att förstå argumenten för dödshjälp. Tvärtom, de har en intuitiv styrka. Det finns sjukdomar och tillstånd som innebär hopplöst lidande. Vi vet att det finns lägen där vi ser döden som en befriare. Både för den lidande själv, och för närstående som plågas av den egna hjälplösheten, kan dödshjälp framstå som den humana vägen ut ur smärtan.
För Liberalerna är det också principiella argument om människans rätt till valfrihet och självbestämmande. Det är viktiga värden i andra sammanhang och bör gälla också vid livets slut, menar man.
Men argumenten övertygar inte.
Det räcker inte att ha ett antal argument på sin sida; man måste också kunna besvara de argument som pekar i den motsatta riktningen – och de är i den här frågan många.
Det första argumentet gäller läkarens roll. Ända sedan Hippokrates är läkarens roll att ”aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta”. Att hjälpa en människa att dö, i stället för att leva, går emot läkareden. Det är inte en tillfällighet att Läkarförbundet menar att ”läkarassisterat självmord, liksom naturligtvis aktiv dödshjälp/eutanasi, inte bör tillåtas”.
Det bör politikerna respektera.
Det andra argumentet gäller patientens situation. Aldrig är väl en människa mer utlämnad än vid livets slutskede. Det är en verklighetsfrämmande abstraktion att enbart tala om valfrihet och självbestämmande.
Många andra aspekter måste vägas in. Önskan att inte ligga andra till last, outtalade förväntningar från anhöriga och vårdpersonal och egen oförmåga att i en pressad situation se konsekvenserna av ett beslut.
Det tar ungefär fyra sekunder att nå vattnet om du hoppar från Golden Gate-bron. Av hundra överlevare har samtliga hävdat att de ångrade självmordsförsöket redan under fallet.
Det tredje argumentet gäller frågan om det sluttande planet. Om dödshjälp införs, måste kriterier definieras för när det ska tillåtas. Erfarenheten från länder där detta prövats visar att kriterierna efter hand utvidgas och dödshjälp börjar tillämpas i allt fler fall.
Underskatta inte den ekonomiska dynamiken: I många situationer är det för sjukvården mycket lönsamt att bli kvitt en patient!
Det fjärde argumentet gäller medicinsk utveckling. Vi har sett en enorm utveckling av den palliativa vården och möjligheten till smärtlindring. I stället för att öppna genvägar med dödshjälp bör vi skjuta till mer resurser för forskning och utveckling av vården, så att frågan om lidandet kan mötas genom kamp för – inte mot – livet.
Det femte argumentet gäller frågan om smärta. Bland dem som efterfrågar dödshjälp är det nämligen inte alltid fysisk smärta som är skälet. Det kan finnas psykologiska skäl som depression eller känslan av förlorad värdighet eller relationen till omgivningen.
Då är det på de områdena vi ska hjälpa människor att vilja fortsätta leva.
Verklig liberal frihet borde inte handla om frihet att dö, utan om frihet att leva.