Därför ska allt som ni sagt i mörkret höras i ljuset, och det som ni viskat i örat i enrum ska ropas ut på taken.
Lukas 12:3

Världen idag

Tänk om Herren vill utmana oss alla med vårt eget personliga ”Isakoffer”? Att Herren ställer frågan till oss var och en: Hur viktig är jag egentligen för er? undrar Olof Edsinger. Foto: Pixabay

Är svensk kristenhet beredd offra sin ”Isak”?

Ledare · Publicerad 00:00, 12 jan 2021

En av de senaste veckornas mest lästa texter på Världen idags hemsida är Anders Gerdmars artikel med rubriken ”Ett svärd kommer att gå genom svensk kristenhet under 2021”. Gerdmar inbjuder oss här att pröva att profetiskt tilltal han fått till sig, och som kallar Guds folk till ödmjukhet, omvändelse och lydnad för Guds ord.

Av responsen att döma är det många som upplever tilltalet som relevant. Klart är att det ligger i linje med andra hälsningar som har delats till Sverige de senaste åren. Inte minst ligger det i linje med vad som står att läsa i Bibelns egna texter. Även jag bärs av en övertygelse att det är förkrosselse och nöd för de förlorade som är vägen framåt mot den andliga soluppgång som Gerdmar tyckte sig se i visionens slut.

Det som är vår ständiga frestelse som Guds folk är ju annars att vi som syndare vill sätta andra saker än Herren och hans vilja i främsta rummet. Med Bibelns språkbruk kallas detta för ”avgudar”, och det vi alla behöver ha klart för oss är att avgudar kan handla om sådant som i grunden är bra och Guds gåvor till oss människor. Problemet uppstår när vi sätter dem ovanför Herren själv.

”Jag är Herren, det är mitt namn”, säger Gud genom profeten Jesaja. ”Jag ger inte min ära åt någon annan eller mitt lov åt avgudabilder” (Jes 42:8). Den här sanningen möter oss på många olika sätt i Skriften. Ett av de starkaste exemplen är berättelsen om Abraham och Isak.

Isak var ju den son som patriarken fick på sin ålderdom, efter att i många år ha gått och väntat på att Guds löfte om en avkomma skulle gå i uppfyllelse. Men när undret väl har skett kommer det förunderliga – för att inte säga förskräckliga – påbudet från Herren: ”Tag din son Isak, din ende son, som du älskar, och gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag ska visa dig” (1 Mos 22:2).

I alla tider har bibelläsare brottats med denna text. Hur kunde Gud komma med ett sådant påbud? Är inte människooffer fullständigt främmande för Herren? Vad försiggick i Abrahams – för att inte säga Isaks – huvud?

Allt detta skulle förtjäna en längre utläggning än vi har plats för här. Nya testamentet klargör att Abraham agerade i tro och att han ”räknade med att Gud hade makt till och med att uppväcka från de döda” (Hebr 11:19). Inte minst viktigt är förstås att skildringen av Abrahams offer är en profetisk bild för hur Gud tvåtusen år senare skulle offra sin son – Gud själv i en människas gestalt – för din och min frälsnings skull.

Men på ett mer övergripande plan tror jag ändå att lärdomen handlar om prioriteringar. Vad är det som på riktigt är det dyrbaraste i våra egna liv? Är det Gud och hans heliga närvaro – eller är det hans mångahanda gåvor? Är det att, likt Abraham, få kalla oss själva för ”Guds vänner” (Joh 15:15) – eller är det att till varje pris behålla vad han har välsignat oss med?

”Ett svärd kommer att gå genom svensk kristenhet under 2021”, skrev Anders Gerdmar. Tänk om detta svärd har med bland annat ”Isakoffret” att göra? Att Herren ställer frågan till oss var och en: Hur viktig är jag egentligen för er?

Är det viktigare för oss att Gud blir förhärligad genom våra liv, än att vi själva får det bekvämt? ”Jag kan leva enkelt och jag kan leva i överflöd”, skriver Paulus. ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft” (Fil 4:12,13). 

Är det viktigare för oss att göra det som är rätt och riktigt enligt Guds ord, än att anpassa oss till tidsandan och människors förväntningar? ”Hur ska ni kunna tro, när ni tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden?”, säger Jesus (Joh 5:44).

Är det viktigare för oss att våra gudstjänster ger utrymme för Andens närvaro, än att de följer de former eller den liturgi som vi av tradition har lärt oss älska?

En sak kan vi vara säkra på: Gud ger inte sin ära åt avgudarna. Och detta är i grunden något bra. Det är nämligen bara när Herren får den plats han förtjänar i våra liv, som vi på djupet kan erfara de välsignelser som han så gärna vill få ge oss.

Vad är det som på riktigt är det dyrbaraste i våra egna liv? Är det Gud och hans heliga närvaro – eller är det hans mångahanda gåvor?

Snart hålls årlig gudstjänst för Sveriges ofödda barn

Prolife. Den 3 juli hålls en gudstjänst i Holmstrand till minne av de barn som inte fått födas i vårt land.... lördag 25/6 18:00

En skridskolegend har fått gå hem

Ledare Skridskolegenden Jonny Nilsson berättade i ett reportage i Världen idag (våren 2021) om hur hans... fredag 24/6 00:00

Svaret på vår djupaste längtan finns hos en enda person

Krönikor För några år sedan satt jag på tunnelbanan på väg till bibelskolan där jag studerade. I varje... torsdag 23/6 00:10

Tryck från hbtq-grupper kräver vaksamhet hos församlingen

Ledare Slutna grupper på Facebook arbetar aktivt för att undergräva den bibliska synen på homosexualitet.... torsdag 23/6 00:10

Kommer vi att känna igen varandra i himlen?

Mot väggen I Bibeln står det ju att vi i himlen kommer att vara som änglarna (Matt 22:30). Betyder det att vi...

Gärna blomsterkrans – men spola nubben i slasken

Andakter av Carl-Erik Sahlberg. Midsommarhelgen närmar sig och därmed den ljusaste tiden och den ljusaste natten på året. Nu sitter...
Följ Världen idag i sociala medier