Hur gick samhället från åsiktsfrihet till åsiktstvång? En liten skrift från 1964, Nej till fri abort, påminner om att det fanns en tid då komplicerade frågor kunde debatteras sakligt och då en ledarskribent i Expressen, Olle Palmborg, utan att drabbas av proteststorm eller krav på avsked, lugnt och sakligt kunde visa att fri abort inte var en god samhällsutveckling.

Olle Palmborgs skrift för snart 60 år sedan motiverades av den allt liberalare abortpraxis som börjat tillämpas, i strid med Sveriges lag. Det hade lett till att aborterna i början av 60-talet uppgick till 3 000-4 000 per år, tio år senare hade siffran tredubblats. Men den statliga abortutredningen som tillsattes 1965 och lade fram sitt betänkande 1971 räknade med att siffrorna snarare skulle sjunka än öka ytterligare, på grund av effektiva och lättillgängliga preventivmedel. Den fortsatta lavinartade ökningen kunde man inte föreställa sig.

När Palmborgs skrift kom ut fanns ännu inte något parti som förespråkade fri abort, inga motioner hade lagts i riksdagen med detta krav, samtliga kvinnoförbund var emot fri abort och också flertalet ungdomsförbund. Den första större organisation som tog ställning för fri abort var Folkpartiets ungdomsförbund och det var det ställningstagandet som fick folkpartisten och missionsförbundaren Olle Palmborg att formulera sin pamflett. Allra först ut var dock det socialdemokratiska studentförbundet, som något år tidigare i en skrift presenterade argument för och förslag till ny abortlagstiftning.

På samma sätt som abortutvecklingen kunde diskuteras fritt och öppet var det också möjligt att bedriva forskning kring dess effekter. Olle Palmborg redogör för ett antal svenska forskningsprojekt med inriktning på kvinnornas upplevelser efter genomförd abort. De visade att många drabbades av ångest efter en abort, något som då inte sällan förklarades med att abort alltjämt var tabu- och skuldbelagt. Men sextio år senare, och med en omvänd skuldbeläggning, där de som inte bejakar abortverksamheten ställs vid skampålen, är situationen densamma: många kvinnor kommer inte över en genomgången abort. I dag kan en förutsättningslös forskning kring abort inte längre bedrivas.

Det som inte kunde förutsägas då, var hur detta genomgripande värderingsskifte, denna kupp mot svensk lagstiftning, skulle komma att påverka hela samhället. Och sådan forskning är förstås svår att bedriva. Man kan dock ställa frågorna: Mår kvinnor bättre i dag, fysiskt och psykiskt? Blev skilsmässorna färre, barns uppväxt mer harmonisk? Minskade våldet i samhället, ökade respekten och omsorgen om medmänniskan? I dag, efter långt mer än en miljon aborter vet vi att så inte blev fallet. Att beslutet bidragit till motsatt utveckling är en näraliggande reflektion.

Var abortfrågan startpunkt för den politiska aktivism som i dag håller på att knäcka demokratin? Frågan drevs inte av politiker utan av aktivister inom kultur- och medievärlden med mål att åstadkomma en genomgripande samhällsomvandling. Den strategin har därefter kommit att prägla politik och samhällsutveckling. Politikerna har blivit verkställare av beslut fattade av osynliga makthavare, inte sällan i strid med folkmajoritetens uppfattning.