Det feodalsamhälle som växte fram i Västeuropa från tidig medeltid och framåt var hierarkiskt och pluralistiskt. Kungar, biskopar och godsägare delade makten i ett decentraliserat politiskt system.

När städer växte i omfattning och antal från 1100-talet och framåt inordnades de och deras befolkning i olika typer av styrelseformer. I vissa fall som en del av ståndsförsamlingar tillsammans med kyrkans företrädare och adel, ibland som fristående enheter under kungars och kejsares beskydd.

Vissa städer utvecklade ett republikanskt styrelseskick, bland annat i Italien.

Kyrkan utgjorde en separat organisation under påvens ledning och med munkordnar och ett prästerskap som var öppet för alla män oavsett social bakgrund.

Kyrkan var delad i det andliga ståndet och det världsliga.

I det andliga ingick de vigda, det vill säga biskopar, präster, munkar och nunnor. Genom påven förmedlades Guds frälsande nåd via sakramenten genom de av honom vigda biskopar och av dessa vigda präster.

Kyrkan spelande en avgörande och förmedlande roll av frälsningen genom de vigdas förmedling av sakramenten (dop, nattvard, konfirmation med oljesmörjelse, bikt, äktenskap, prästvigning och de sjukas smörjelse).

I läromässigt hänseende var pluralismen i kyrkan begränsad men växte under 1400-talet i takt med att universiteten blev fler. Samtidigt som den teologiska diskussionen växte och teologiska strömningar blev fler, avtog påvarnas intresse för teologiska frågeställningar under inflytande från renässanshumanismen.

Den protestantiska reformationen började med Martin Luthers angrepp på avlatshandeln 1517 och hängde samman med en frälsningslära som kan sammanfattas i rättfärdiggörelsen genom tron.

Nu förkunnades att varje människas väg till frälsning och en rätt ställning till Gud är den personliga tron på Jesus Kristus.

Teologiska frågor hamnade nu i centrum av den offentliga diskussionen och fick direkta konsekvenser på en rad områden. Kyrkan spelade enligt Luther och reformatorerna inte en absolut roll som förmedlare av frälsande nåd.

Frälsningen vilade på Jesus Kristi död och uppståndelse och de löften han gett i Bibeln genom Nya testamentet. Det innebar att påvens och kyrkans roll blev sekundär och att dess hierarki och indelning i ett andligt och ett världsligt stånd var obsolet och borde avskaffas.

I relation till Gud var alla människor jämlika eftersom alla hade syndat och alla som blev rättfärdiggjorda blev det genom tron på Jesus.

I skriften Den kristna människans frihet från 1521 underströk Martin Luther att rättfärdiggörelsen genom tron inte hade några direkta politiska eller sociala konsekvenser.

Den kristna människan var kallad att tjäna sin nästa i de sociala och politiska sammanhang som existerade, inte försöka förändra dem. Evangeliets frihet var en andlig frihet, vilken påverkade kyrkans organisation men inte samhällets.

I kyrkan skulle alla lyssna till Ordets predikan och ta emot det, oavsett kyrklig, social eller politisk position. Den andliga friheten var beroende av att rätt lära förkunnades i kyrkan och därför hade staten ett ansvar att se till att så skedde.

Men för många som tog emot reformationens budskap fick det direkta politiska och sociala konsekvenser. 50 av 65 tyska riksstäder, det vill säga städer som var självstyrande under det tysk-romerska rikets kejsare, reformerades och biskopars inflytande över dem avskaffades.

Republikanska styrelseformer stärktes på olika håll i Europa som en följd av reformationen. Tyska bönder gjorde uppror mot sina godsägare och vägrade betala tionde till kyrkan.

Nya kyrkosamfund skapades, vilka var oberoende av staten och där kyrkoorganisationen präglades av en högre grad av jämlikhet mellan präster/pastorer och lekmän.

Detta var fallet framför allt bland anabaptister och reformerta i Västeuropa. Bland dem fick reformationens lära om den kristna människans frihet även konsekvenser i nya synsätt på sociala, ekonomiska och politiska förhållanden.

I nästa artikel ska vi titta närmare på hur den bibliska förbundstanken kom att återupplivas av reformerta teologer och tillämpas på politiska relationer.