Sverige är en av världens mest sekulariserade nationer. Självfallet har det en rad orsaker. Man måste söka en viktig förklaring i den mentalitet som präglat landet under det senaste seklet. Det är en epok under modernitetens stjärna.

Ett politiskt parti, Socialdemokraterna, har suttit i regeringsställning under huvuddelen av tiden och därmed kunnat marinera tänkesättet i mycket hög utsträckning.

Hållningen till Svenska kyrkan har skiftat. Under arbetarrörelsens och den reformistiska socialismens inledande skede var retoriken ofta fientlig mot kyrka och kristen tro; det talades i Marx efterföljd om opium för folket och om att religionen var en privatsak.

Många inom partiet önskade en skilsmässa mellan staten och kyrkan – något som skulle dröja ända till millennieskiftet.

Men så började en motsatt linje växa sig stark. Här såg man framför sig strategiska vinster för det socialdemokratiska partiet; genom att värna om statskyrkan kunde man påverka den inifrån, skaffa sig inflytande och nyttja den för att därigenom omskapa samhället.

En relativt ny bok, Jesper Bengtssons Reformismens väg: Om socialdemokratin och kyrkan (2020), ger belägg för att detta varit partiets genomtänkta strategi.

År 1929 bildades Sveriges kristna socialdemokraters förbund (Broderskapsrörelsen), i dag Socialdemokrater för tro och solidaritet. I en tidig motion från Broderskapsrörelsen berördes Svenska kyrkan: ”I samma mån dess organ fyllts av representanter för socialdemokratin, har kyrkan … visat sig äga förmåga att höja sig till en social rättfärdighetssyn, som varit till nytta vid den socialistiska tankens utformning i samhällslivet.”  

I september i år skedde kyrkovalet, då representanter till Svenska kyrkans tre ledningsnivåer utsågs. Trots att det är 21 år sedan kyrkan och staten skildes åt fortgår det partipolitiska engagemanget, i det att främst Social­demo­krat­erna (den dominerande nomineringsgruppen) – men även Center­partiet och Sverige­demo­krat­erna – beslutat vara kvar.

Vad ligger bakom detta ställningstagande, något som är unikt i kristenheten, vilket forskaren Klas Hansson visat i sin studie Kyrkomöte och partipolitik (2019)?

Vi ska i denna artikel söka efter spår och ta hjälp av en författare inifrån rörelsen. Han var både socialist och kristen. Hans namn var Birger Norman.

Nyligen fick jag i min hand ett relativt tunt och oansenligt häfte, skådespelet Lerduvan av Birger Norman, publicerat 1976 och uppfört på Dramaten samma år. Här finns i ett centralt parti ett tydligt uttryck för frågeställningen: Vad vilja Social­demo­krat­erna med kyrkan – egentligen?    

Pjäsens huvudperson är den kvinnliga komministern Nina Ersdotter, som också är politiskt aktiv och sekreterare i arbetarkommunen. Dess starke man är Albert Viklund, ombudsman i Byggnads storavdelning och ordförande i kommunnämnden. Snart stundar ett kyrkoherdeval, och Nina Ersdotter med sina försänkningar i det ledande partiet torde med lätthet kunna påräkna majoritet.

Men, ju närmare man kommer avgörandet desto större blir tveksamheten bland både partivänner och kyrkobesökare. Komminister Ersdotter visar sig inte vara den man förväntat.

Kamraterna i partiet hade uppskattat henne. ”Vi behöver en präst här som tar ställning. För social rättvisa. För reformer. För demokrati.” Men Nina hade fördjupats, blivit ”radikal” i sin tro. På arbetarkommunens årsmöte får hon rikta några ord till de församlade. Det rör både vid det stundande kyrkoherdevalet och hennes hållning till innersidan av hennes kristna tro och liv:

”Mitt arbete – ja, det är det jag måste säga! – jag vore ledsen om ni skulle välja mig av enbart politiska skäl … En kristen människa hör hemma i politiken. Nåt annat har jag aldrig menat. Därför är jag medlem i den här Arbetarkommunen. En kristen människa ska blanda sig i politiken! Men på samma gång aldrig förblanda kristendom och politik!”

Tystnad och hostningar hörs från salen.

Hon bekänner sig till den kristna socialismen, men inte till Broderskapsrörelsen. Hon yttrar: ”Men en kristen socialist vet något som politiken aldrig kan veta: Vi lever av nåd! Vi är syndare, och behöver syndernas förlåtelse – Det är budskapet som är mitt arbete, framför allt annat arbete!”

Hon har talat ut och kände väl en befrielse efteråt, fast kyrkoherdevalet nu blir något högst osäkert. Senare på Artur Viklunds expedition kommer hans reaktion upp till ytan: ”Jag begrep ingenting. Inte ett j***a barr. Nåd. Gud. Sånt har jag inte hört sen jag stod i gången [konfirmationen]. Håller du på att bli gudlig, Nina?”

Och han drämmer till med att det är på politiska meriter hon blir kyrkoherde.

Pjäsförfattaren Birger Norman, sprungen från det röda Ådalen och med Ådalen 1931 i färskt minne, var kristen och socialist – en kristen socialist, om man så vill. Prästen i dramat blir något av hans alter ego. Det lyser igenom att just i denna kombination – men alls icke sammanblandning! – finns Birger Normans djupaste angelägenhet. Han var, som det heter i dag, tydlig med båda hållningarna.

Fast i hans breda författarskap kom den kristna förankringen inte upp till ytan alls på samma sätt som den reformistiska socialismen; han var ju också knuten till olika grenar av arbetarrörelsen inom folkbildning, förlag med mera.

Men i inledningen till dikten ”Vinden” ur samlingen Utanför Eden (1974) bekänner poeten sin kristna förankring:

Tro.

I övrigt trolöshet.

Väga var sak i handen,

och veta dess gränser.

Tro avkräver intet.

Herman Seiler talar i en artikel i den katolska tidskriften Signum (nr 5/1976) om Normans pjäs Lerduvan. Man får det intrycket, skriver Seiler, ”att författaren här vänder sig – förvisso med rätta – mot en inomkyrklig sekularisering”.

Norman hade i en intervju påpekat att den riktigt allvarliga sekulariseringen har skett inom både kyrka och frikyrka, ”i och med att man gjort kristendomen till en fråga om moral”.

En annan konfliktlinje blottläggs i dramat Lerduvan, nämligen framstegsoptimism hos representanten för vänstern kontra tron på den yttersta dagen och Kristus som Dödens besegrare hos pastor Ersdotter.

Birger Norman har berört konflikten i en intervju: ”I många år har jag funderat över skillnaden i utvecklingsperspektivet. Politikerna arbetar med övertygelsen att världen går mot något bättre. Bibeln pekar på ett annat håll: En universell katastrof.”

I sin väl genomarbetade biografi Birger Norman: Utkast till porträtt i helfigur (2014) tar E Mikael Norberg upp den eftertänksamma och prövande hållningen hos Norman: ”Han är inte den som vill leverera ett färdigt system, en självklar och odiskutabel position, en slutgiltig lösning.”

I en av sina texter presenterar Birger Norman en pregnant formulering, vilket kan sägas utgöra en kommentar till partipampen i dramat: ”Ideologin är maktpolitikernas rörmokardröm om den slutna cirkulationen.”

Birger Norman gick ur tiden år 1995. Han kom därmed inte att uppleva det som ofta kallas skilsmässan mellan kyrka och stat. Efter millennieskiftet har egendomligt nog kyrkan i många avseenden blivit allt ofriare till följd av riksdagspartiers hårda grepp om beslutsfattandet.

Att döma av Birger Normans författarskap i allmänhet och pjäsen Lerduvan i synnerhet torde han inte ha lovordat dagens situation.