Tragiskt och ärligt i prisad film om trans­personer

Dokumentär­film

Trans memoria

Manus och regi: Victoria Verseau

(Herfilm)

Går man in på SVT Play kan man hitta ett tiotal tv-program som rör trans­frågan eller köns­identitet. Det är samtals­program med unga trans­personer och deras föräldrar; det är dokumentärer om äldre personer som har ”bytt kön”, det är drama­serier om queer­ungdomar och dragqueen-shower; och det är reality­program om att hitta kärleken eller delta i trans­sexuella dans­kollektiv. Gemensamt för programmen är att de generellt framställer trans­sexualitet, ”köns­byten” och norm­brytande livsstil på ett positivt sätt.

Det talas om att ”befria oss från våra bojor”, att ”vara sig själv”, att gå igenom en ”spännande” trans­process och ”att utforska vem man är”. Ord som ”lycka”, ”fantastiskt”, ”lättnad”, ”äntligen”, ”stort steg” och ”fri” används när det handlar om att ha genom­gått en köns­förändrande behandling, medan perioden före könsbytet beskrivs med negativa ord. Därtill omgärdas programmen generellt av positiv musik när det gäller förändringen – som om könsbytet var vägen till lycka. 

Det är därmed inte konstigt om man förväntar sig att dokumentären Trans memoria, som nyligen vunnit en Guldbagge och släppts på SVT Play, ska ha samma okritiska förhållnings­sätt. Men ganska snabbt när man har börjat titta på den förstår man att det är något helt annat. Här är musiken suggestiv, bilderna grå och ljud­atmosfären tungsint. Långa klipp på tomma, anonyma hotellrum varvas med bilder på grå­dammiga bakgator i Thailand och träsk­liknande vatten­samlingar fyllda av skräp och avgas­partiklar.

I centrum av dokumentären står en 35-årig svensk som är biologisk man, men som ser ut som en kvinna och har valt namnet Victoria Verseau. I filmen reser Verseau, tillsammans med två andra trans­personer, till den klinik i Thailand där Verseau gjorde en köns­förändrande operation för 13 år sedan. Med sig i sina tankar har Verseau dessutom en vän som gjorde en köns­operation vid samma tid, men som inte längre är i livet.

Filmen ifrågasätter inte trans­identitet eller köns­förändrande behandlingar direkt, men den är ärlig, transparant och fråge­väckande på ett sätt som ovan nämnda SVT-program totalt misslyckas med.

Som tittare får man vara med när Verseau får instruktioner om hur man rent praktiskt ska gå till väga för att upprätt­hålla ett opererat organ som ska efter­likna det kvinnliga köns­organet. Man får se sprutor som tas, slangar som fylls av blod och urin­påsar som släpas över golv. Utöver det är det närgångna bilder på panik­slagna blickar och ögon fyllda av tårar. 

Den starkaste scenen är när Verseau filmar sig själv i en säng strax före operationen, tittar in i kameran och gråtande säger: ”Jag vill bara ha någon som älskar mig!” 

Oavsett vad man tycker om köns­operationer och trans­identitet känner man bara att man förstår Verseau och har med­lidande. Vem är inte beredd att gå långt för att bli älskad?

De sorgligaste scenerna i filmen är antagligen video­klippen (som Verseau hedervärt nog valt att klippa in) som visar hur Verseau såg ut som barn. Man får se en liten pojke som paddlar omkring på en badring i en swimming­pool; som hoppar på stenar vid att hav eller vatten­fall; och som sjunger solo – otroligt vackert – på en skol­avslutning eller teater­föreställning. 

Man skulle bara önska att någon hade varit där när den där pojken började fundera på vem han är och läst orden som Bibelns kung David skrev om sig själv i Psaltaren 139: ”Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Underbara är dina verk, min själ vet det så väl.” Och påpekat att orden skrevs av den kung som kunde kriga mot stora folk, men som samtidigt hade mjuka drag som gjorde att han sjöng, dansade och spelade harpa.

Även om filmen är neutral i sitt förhållnings­sätt kring köns­operationer är Verseau ärlig med sina tvivel­aktiga tankar och sitt mående.

”På sätt och vis var jag lyckligare före operationen”, säger 35-åringen.

”Då hade jag något att sträva efter. Sedan fick jag allt jag hade önskat. Jag är nöjd och känner mig bekvämare i min kropp, men jag känner mig inte speciellt lycklig”, fortsätter Verseau. 

Och därefter säger 35-åringen, med någon slags rädsla i blicken: ”Jag tänker att vi kanske inte alltid borde få det vi längtar efter.” 

Den ena vännen – som senare i dokumentären försvarar självmord i själv­bestämmandets namn – argumenterar emot och säger att det bara handlar om att uppnå saker och sedan sträva efter att få nya mål. Men Verseaus ärliga ord är ändå det som dröjer sig kvar efter filmens slut.

Dokumentären är ingen uppbygglig historia, utan är både tragisk och explicit, så den kan inte rekommenderas till en bredare publik. Men för den som är särskilt intresserad av könsdysfori­frågan, och kanske jobbar med unga, kan den vara värd att se. Den borde dock framför allt ses av alla som funderar på att göra en köns­operation och inte har förstått att verkligheten för en trans­person ligger långt ifrån glammiga QX-galor och inbjudande tv-soffor.