Ett stycke modern missionhistoria i Mongoliet

Skrivs det missionshistoria i vår tid, eller var det bara på 1800-talet och i början av 1900-talet som det hände något pionjärt i missionen? Man kanske kan tro det, men i Maria Anderssons bok berättas det om ett missionellt mirakel i Mongoliet under 1990-talet.

Allt började med två ungdomar, Maria och Magnus, som ville göra något för mission och som hamnade i Mongoliet 1992 på ett besök. Året innan hade landet öppnats för utländskt inflytande och man fick självständighet. Speciellt bland de unga mongolerna längtade man nu efter något nytt och var öppen för inflytande från Väst.

I boken berättar Maria hur hon och maken 1993 flyttar till Erdenet, landets då tredje största stad med 60 000 invånare, och börjar arbeta som språklärare. Men målsättningen är att bilda en kristen församling, och tidigt får de kontakt med främst unga människor som kommer till kristen tro och döps.

Cellgrupper bildas och tillväxten av medlemmar fortsätter hela tiden. Fler och fler döps, nya ledare tillkommer och arbetet expanderar på olika sätt. Man jobbar med bibelöversättning, startar ett bageri och öppnar en lärjungaskola.

Boken tecknar flera porträtt av de människor som fanns med i pionjärsituationen. Hela tiden får Maria och Magnus och pionjärerna känna på en andlig kamp och de möter motstånd på olika sätt och på olika områden. Men arbetet utvecklas och de startar ett missionscentrum med målsättning att nå nya platser i Mongoliet och övriga Asien med evangelium.

År 1996 överlämnae Maria och Magnus arbetet till mongoliska ledare, men håller ännu regelbunden kontakt med landet. Man räknar med att 50 nya församlingar startat utifrån församlingen i Erdenet, och det som skett där har påverkat hela Mongoliet på ett positivt sätt.

I bokens sista kapitel beskrivs utvecklingen de senaste åren.

Det är en bok som griper tag och som inspirerar till satsningar för att nå världen med evangelium.