Unga tilltalas av radikalitet

"Kristendomen tar parti för allt svagt, misslyckat, impotent, den har gjort fientligheten mot det starka i livet till ideal och moral." Så skrev Nietzsche i en essä som kom ut 1888. Texten uppfattades som en svidande kritik mot kyrkan och av sin samtid fördömdes Nietzsche som en propagandistisk smädare. Drygt 120 år senare undrar jag om han inte snarare förtjänar att kallas profetisk siare. Åtminstone om man studerar vad som hänt med kyrkan här i Sverige.
Tanken slog mig härom kvällen när jag tittade på ett avsnitt ur Jonas Gardells SVT-programserie "Åh, Herregud". För vem förkroppsligar den nya, relativistiska kristendomen mer än Gardell? Själv verkar han tro att han sprider ett glädjebudskap till massorna: en trendig teologi där människan ersatt Gud och där du får vara precis som du är, utan krav på förbättring. Och nog kan det tilltala vissa, men långt ifrån alla. Och minst av allt unga. Unga tilltalas av radikalitet. Varje framgångsrik ungdomsrörelse, inklusive den nykristna väckelsen på 1980-talet, har haft just radikaliteten som sitt främsta kännetecken. Och även om Jonas Gardell uppnått hyfsad popularitet bland unga, tillfredsställer hans teologi knappast viljan till förändring och förnyelse. Snarare riskerar den att späda på en redan negativ bild av kyrkorna i Sverige.

Bland unga dominerar två lika oattraktiva och ofördelaktiga bilder av kyrkan: Å ena sidan mediebilden av kyrkan som en ultrareaktionär, sekteristisk rörelse. Hit hör inte Jonas Gardell. Han är maskot för motsatsen: bilden av kyrkan som en vänsterorienterad välgörenhetsorganisation där självömkan blivit norm och svaghet upphöjts till ideal: där kyrkobyggnaden är en kriscentral dit man går när man känner sig lite deppig eller behöver gråta ut. Aldrig annars. Prästen är inte längre en auktoritet utan någon som man pratar med om man inte har råd med en psykolog. Inte undra på att så många unga avfärdar kristendom som en krisdiagnos!
Gardells avsikter må vara goda. Kanske hoppas han genom sitt program kunna ge kristendomen en cool image. Men i bästa fall är detta överflödigt, i värsta fall kontraproduktivt. Varför? Jo, unga tilltalas av genuin radikalitet och äkta modernitet. Och i den kristna tron finns redan en inneboende och tidlös radikalitet som inte behöver förändras, än mindre förvrängas eller förnekas, för att beröra och tilltala människor, inklusive unga. Det Gardell och hans gelikar åstadkommer är en revidering av allt radikalt. Effekten blir att budskapet framstår som inställsamt, intetsägande och ointressant. För hur spännande är det egentligen att vara kristen om tron är så urvattnad att blodet på korset verkar rosa?

Detta är tankar som far runt bakom mitt pannben medan Jonas Gardell är på tv. Det slutar med att jag stänger av tv:n och plockar fram Nietzsche igen. Och jag återvänder till de orden: "Kristendomen tar parti för allt svagt, misslyckat, impotent..." Och medan jag fortsätter läsa tänker jag att en förnuftig kritiker i bokform, som Nietzsche, är nog betydligt nyttigare för den svenska kristenheten än en falsk profet på tv.

Victor Z Hahn
student vid Lunds universitet

Ny kommentarskribentLedarsidan välkomnar i dagens tidning Victor Z Hahn som ny kommentarskribent. Han är 25 år och studerar ekonomi, retorik och litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Sedan 2008 skriver han också krönikor om utbildningsfrågor åt studenttidningen Lundagård.
Victor säger själv att han kommer att skriva om sådant som handlar om unga men angår alla.