Tystnad som informationsmetod

Jag tror, på fullt allvar, att Sverige på ett odemokratiskt sätt skiljer sig från de flesta västländer genom en i det närmaste enfaldigt samstämmig och stympad journalistik.
Jag tror till exempel inte det finns något annat land i världen, förutom medierna i muslimska diktaturer, som skildrat Israel, mellanösternkonflikten och nu senast Gazakriget på ett så politiskt partiskt och dessutom förment känslomässigt sätt.
Cecilia Uddén i SR är den infamaste av alla när hon låter sitt eget israelhat kläs i ord av någon arabisk "skräddare", en förtvivlad men hatande mor, eller ett oskyldigt barn som får gråta ut sitt hat mot judarna. Att hon i sin rapportering bidrar till en växande antisemitism, bekymrar henne inte. Hon känner ju tydligen vare sig judar eller demokratiska araber. Hon känner i varje fall inga skräddare eller bokhandlare eller mammor i Israel. Men hennes "journalistik" brister framför allt genom att hon medvetet tystar eller håller tyst med röster och fakta som skulle kunna skapa bredd, sanning och begriplighet i vad hon är utsänd för att beskriva.

Cecilia Uddén är det utrikespolitiska beviset på en journalistik som informerar, eller berättar, med politiserande tystnad som metod.
Men hon är inte ensam och hon finns inte bara i utrikesrapporteringen. Metoden är att tiga ihjäl det som inte passar den politiska agendan eller den enskilde journalistens personliga åsikter. Jag skall ta tre andra svenska exempel från de senaste dagarna.
1. Förra söndagen anordnades ett stort opinionsmöte för Israel i Stockholm. Svensk/israeliska vänskapsförbundet och några till hade hyrt en frikyrkolokal. Rapporteringen i medierna blev kravaller utanför (som var begränsade), att några hundra samlats (fast det var minst 700 och fullt i kyrkan) men tyst om mötets budskap. Det skulle ju stört nyhetsrapporteringens politiskt ideologiska förutsättning. I Ryssland ser nyhetsrapporterna från oppositionen ut ungefär så.
2. Före ett par veckor sedan anordnade en grupp kristdemokrater i Riksdagen ett seminarium kring den uppblossande debatten om dödshjälp, med anledning av socialstyrelsens etiska(!) nämnds förslag om "assisterade självmord". En fullständigt enig expertpanel av erfarna experter och läkare med Anders Milton i spetsen, dömde ut förslaget som omänskligt och en väg "mot det sluttande planet". Jag såg knappast en enda journalist där, inga tv-kameror och inga artiklar senare i andra tidningar än de "kristna". Tystnaden sattes i system för att blidka de liberala vännerna.
3. I onsdags hölls ett annat seminarium, nu med fyra riksdagsledamöter från Alliansens fyra partier som inbjudare. Det handlade om förslagen till ny äktenskapslag. Här enades katolske biskopen Arborelius med DN-liberala Barbro Hedvall, kristne Cecilia Wikström med humanisternas Christer Sturmark, Attefall, pingst-Hedin och flera till om att "civilgiftermål är det enda rimliga" och att det säker kommer snart ändå oavsett den oheliga alliansen mellan Statsministern och Ärkebiskopen. Men inte en rad, eller bild i de stora medierna. Tystnadens journalistik når nu nästan sovjetisk höjd.

Siewert Öholm
Redaktör, Världen idag Näringsliv