Tjäna Gud eller Mammon?

Ge och ni skall få.
Det är saligare att ge än att ta emot.
Den som överger hus och hem för min skull kommer att få mångfaldigt igen, redan här i tiden.
Jesu undervisning om ekonomi är radikal och genomträngande. När Bibeln talar om pengar binds försakelse och välsignelse samman: generositet framställs som en källa till överflöd, och överflöd som en källa till generositet.
Som en röd tråd går uppmaningen till en generös livsstil och att inte låta bekymmer och oro för livets uppehälle prägla våra liv: "Er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta." Bekymmer för försörjning förlänger inte livet, snarare tvärtom, är budskapet. Generositet, offervilja och försakelse är den väg som anges för att vi skall undvika att fångas av tidens omsorger och rikedomens sövande förmåga. Ett lösligt förhållande till ägodelar gör helt enkelt den kristna pilgrimsresan enklare.

Sverige har sett många exempel på vad kristnas offervilja kan åstadkomma. Här talar vi om en givmildhet som har finansierat missbrukarvård, mediamission, missions- och evangelisationsinsatser, skolgång, fattigdomsbekämpning och sjukvård i fattiga länder med akuta behov. Och vi kan utgå från att frikyrkoförsamlingarnas välfyllda kollektboxar på söndagarna bidrog till den framgångsrika Gnosjöandan på vardagarna.
Att räkna med Guds välsignelse i arbetslivet och att be Gud om försörjning och dagligt bröd – vilket Herrens bön uppmanar oss att göra – innebär naturligtvis inte ett försvar för överdåd eller omåttlighet. Ett ansvarsfullt och skäligt förvaltarskap av de medel som samlas in är den andra sidan av saken. Men när finansieringen av kristen verksamhet ifrågasätts, används ibland en annan måttstock än den som är giltig i andra sammanhang.

Det tycks också finnas få saker som väcker sådana reaktioner som den generositet som kristna människor är beredda att visa när de vill ta sin tro på allvar. Politiker med höga löner drar sig inte för att samla in över hälften av medborgarnas inkomst i skatt. Och välavlönade tv-journalister gläds åt att Radiotjänst driver in medborgarnas tv-licenser via kronofogden. Men kristna som frivilligt ger i kollekt som en del av sin gudstjänst och för att finansiera kristen verksamhet, kan ifrågasättas och framställas som enfaldiga och lurade.
Det är lätt för människor som sett staten betala allt att ironisera över människors offervilja och beredskap att betala för sina visioner i kollektboxen. Det finns naturligtvis mycket att fundera över när det gäller en del amerikanska insamlingar i kristna sammanhang, men vår svenska väckelsehistoria är ett frivillighetens mirakel när det gäller offervilja.

Det finns en hederlighetstradition i svenskt kristet offrande som vissa inte vill se, och som inte fått en rätt belysning. Att svenskarna i grunden och även idag vill dela med sig visar tsunami-insamlingarna. Men de visar också att vi gärna överlåter vårt engagemang på andra som får göra jobbet. Jag tror att vi är inne i en tid där engagemang måste bli mer personligt och där kollektpengen åter kommer att hedras. Kanske kan vi hitta former för offrande och engagemang som bättre passar 2000-talet. Förmodligen handlar det både om etik och brinnande hjärtan.







ruben.agnarsson@varldenidag.se