Stunderna som förvandlar oss – i ett nu

Ögonen har vant sig vid det mörka efter att ha kikat ut över havet en stund. Natten är vad man skulle säga svart, men inte alls skrämmande. Fartyget har rört sig bort från land i dagar, och plötsligt når man gränsen där båten nu är på väg mot land på andra sidan vattnet. 

Här ute är vi alldeles ensamma. Inga telefoner, inget internet, oftast inga andra båtar i sikte. Det vi och det stora blå. 

Stjärnhimlen är värd sitt namn mitt ute på havet. Ställer man sig längst fram i fartygets för är det svårt att ta ögonen från dessa glimmande diamanter som är utspridda överallt över den mörka bakgrunden.