Ungkrönika
En plats av att vilja
”Herre, gör mig till ett redskap för din frid. Där det finns hat, låt mig komma med kärlek. Där det finns oförståelse, låt mig komma med förståelse. Där det finns tvivel, låt mig komma med tro. Där det finns mörker, låt mig komma med ljus. Där misströstan finns, låt mig komma med hopp.” (Franciskus bön)
Jag hörde Franciskus bön för första gången för några veckor sedan och fastnade direkt. Inte för att den beskrev mig särskilt väl, utan snarare för att den beskrev en människa jag gärna skulle vilja vara. En som kommer med kärlek. Som lyssnar. Som förlåter. Som försöker förstå.
Men sanningen är att det inte alltid ser ut så i min vardag.
Jag kan bli irriterad för småsaker. Jag kan gå och älta något någon sagt, fast personen förmodligen redan har glömt det. Jag kan tänka saker om andra som jag aldrig skulle säga högt. Och ibland vet jag precis hur jag borde agera, men gör ändå tvärtom.
Det är en av de saker jag har insett i min tro på Jesus. Ju mer jag lär känna honom, desto tydligare blir det hur långt det kan vara mellan den människa jag vill vara och den jag faktiskt är.
Jag kan läsa om hur Jesus mötte människor och tänka: så där vill jag också möta andra. Och sedan kan det räcka med att någon säger fel sak till mig i fel ton för att jag ska bli påmind om hur långt det ibland är mellan tanke och handling.
Det kan kännas lite pinsamt att erkänna. Jag har varit kristen hela mitt liv. Borde jag inte vara bättre på det här vid det här laget?
Kanske.
Men kanske är det också där jag vill vara ärlig. Jag vill inte låtsas att jag alltid är lugn, förlåtande och kärleksfull, för det vore inte sanningen. Däremot vill jag inte heller ha det som ursäkt för att stanna där jag är. Jag vill att Jesus ska få påverka hur jag behandlar människor, även när det är svårt.
Det kan kännas lite pinsamt att erkänna. Jag har varit kristen hela mitt liv. Borde jag inte vara bättre på det här vid det här laget?
Och kanske är det en ganska bra plats att vara på ändå. En plats av att vilja.
Det är det jag tycker mest om i Franciskus bön. Den säger inte: ”Titta på mig. Jag är redan ett redskap för din frid.” Den säger: ”Herre, gör mig.”
Det är en bön om hjälp, för att jag inte alltid klarar av att göra det jag vet är rätt. Ibland behöver jag be om förlåtelse. Ibland behöver jag börja om. Ibland behöver jag lägga ner min stolthet och inse att jag inte måste få sista ordet.
Kanske handlar inte ”där det finns hat, låt mig komma med kärlek” alltid om de stora sakerna. Kanske kan det lika mycket handla om att inte svara hårt bara för att någon annan gjort det. Att låta någon prata färdigt, även när man inte håller med. Att säga ”jag hade fel” utan att lägga till ett ”men du då”. Att låta bli att prata om någon bakom ryggen när man själv känner sig sårad.
Det är inga stora hjälteinsatser. Ingen kommer att applådera för det. Ofta är det ingen annan som ens märker vad man valde att göra. Men jag tror att det är där mycket händer. I de små valen som kanske ingen annan ser, men som ändå kan göra stor skillnad.
Och kanske är det även där Jesus vill möta oss. Inte när vi lyckats bli de människor vi tycker att vi borde vara, utan mitt i allt det som fortfarande behöver förändras. Mitt på den platsen av att vilja.
Jag är inte där. Men jag vill dit. Och därför får jag fortsätta be:
”Herre, gör mig till ett redskap för din frid.”