Religionsfriheten får aldrig dribblas bort

Religionsfriheten har kommit på tapeten efter påskhelgens kravaller på grund av koranbränning. Det har höjts röster både om att det är en onödig frihet (SvD, 22 april) och om att det borde vara förbjudet att bränna koranen (en handling som är väldigt dåraktig, men inte alls har med religionsfrihet att göra, då religioner i sig självt inte har religionsfrihet).

Religionsfriheten är en självklar och viktig rättighet som inte får gömmas undan för att det inte passar ett sekulärt samhälle.

Det är som om det finns ett synsätt i samhället att all religion är dålig, ibland till och med farlig, och att man är lite korkad om man tror på en ”gubbe bland molnen” som i bästa fall bemödar sig att lyssna på en och annan bön som beds av dess anhängare.

Det finns många gånger en ovilja eller ointresse av att vilja förstå ”sin nästa”. Okunskap gör också att man buntar man ihop alla religioner och ställer det mot sekularism, något som är lika dåraktigt som att bunta ihop all världens kryddor och tro att smaken kommer att vara detsamma vilken krydda man än väljer (se till exempel flera partiers förslag att förbjuda många välfungerande religiösa friskolor, bara för att det finns några få dåliga). 

”Vi har precis tillräckligt med religion för att få oss att hata, men inte i närheten så mycket religion för att få oss att älska vår nästa”, skrev den brittiske prästen Jonathan Swift (min översättning). Swift (1667–1745) belyste många samhällsproblem genom satir, och har en god poäng i det han skriver.

Även om jag tror på en sekulär stat så skulle vi må bra av mer religion i samhället – inte mindre. Troende som engagerar sig volontärt, hjälper dem som faller igenom statens skyddsnät och inte drar sig undan från sin nästa; en stor samhällsnytta.

Som överlåten kristen är man inte en enda ”inre viskning” från att bli en vettlös förtryckare – vilket man ibland kan få intrycket av att den oinsatte tror. Nej, väldigt få religiösa personer är kapabla till att skada sin nästa; en klar majoritet betalar skatt, respekterar landets lagar och så vidare.

Religionsfrihet handlar inte om att religiösa personer får några speciella rättigheter eller ska behandlas med silkesvantar, utan det handlar om att skydda extra utsatta grupper. Både religiösa trosuppfattningar och icke-religiösa trosuppfattningar som ateism, humanism och pacifism skyddas av religionsfriheten.

Religionsfrihet innebär heller inte att man har rätt till frihet från kritik – eller att man får säga vad som helst i religionens namn. Man får varken propagera för heligt krig eller främja hat. 

Yttrandefriheten, som en del menar ersätter religionsfriheten, skyddar inte den som vill lämna sin religion och möts av starka påtryckningar från sin familj; den skyddar inte heller den soldat som av etiska övertygelser inte kan bära vapen. 

På senare tid har det höjts röster om att religionsfriheten är en överflödig rättighet. Men vi kan inte välja och vraka bland de mänskliga rättigheterna som vore det ett plockbord där vi väljer dem som passar majoritetskulturen för tillfället. Nej, bättre än så här kan vi, borde vi och behöver vi vara.