Plötsligt där i skogen kändes mänskligheten lite mänskligare.

Människan är en social varelse. Hon blir till i mötet med andra. Det visar de barn som fostrats av vargflockar, eller rumänska barnhemsbarn som aldrig fått en vänlig beröring eller något vänligt tilltal. Till det yttre är de människor, men själen har aldrig blivit till. Det är också därför det afrikanska ordspråket säger att det krävs en by för att uppfostra ett barn.

Jag skriver detta därför att jag funderar över hur isoleringen under corona kommer att forma vår värld. Det är inte bara jag som funderar över det. Sveriges Radio rapporterar att samtalen till jourhavande präst har ökat med 30 procent jämfört med samma period förra året, och att främst ringer människor med oro och ångest eller som känner sig ensamma.

Googlar man på sökorden ”corona” och ”ensamhet”, eller ”covid” och ”ensamhet”, får man totalt 5 970 000 träffar – bara på svenska. En del träffar sammanfaller säkert, men ändå!

Samtidigt som pandemin rasar höll vårdpersonal, experter på hälsofrågor, en halloweenfest som enligt medier ledde till att fyra personer på hjärtintensiven smittades och avled. Även ungdomar, studenter, släktingar, fotbollssupportrar och företag håller fester i alla fall. Det gäller även invandrarmiljöer, där stora grupper lever i nära relationer.

Vi träffas inte för att vi inte vet om smittan. Vi träffas trots corona för att vi behöver andra och mår dåligt av isoleringen.

Det ser alltså ut som om corona dödar genom det som är djupast mänskligt: empatin, den varma beröringen, att se och bli sedd.

Så frågan är inte om människorna överlever corona, utan om hur mänskligheten gör det. Vad blir det kvar av oss?

Jag fick en signal om att det nog kommer att bli bra, trots allt, när vi tog en promenad i skogen i går. Jag har aldrig sett så många människor ute som nu, och så många som pratade med varandra på stigarna (på ordentligt avstånd). Jag har sällan sett svenskar så uppskatta att möta någon och dela någon liten vänlighet som nu – allt på avstånd.

Vi erbjöds grillplatser när de som stått där gick, och pratade mopsar och border collies med andra längs stigen – allt med leenden och allt på avstånd. Plötsligt där i skogen kändes mänskligheten lite mänskligare.

Pandemin är kantad av tragedier, av isolering, av död i ensamhet, av saknad och lidande. Men den bär också med sig sådant som vi kanske tappat bort på vägen.

• Pandemin kan påminna oss om att vi behöver varandra, att vi inte är fyrvaktare på varsin holme.

• Pandemin kan lära oss att varje ny dag inte är en rättighet utan ännu en gåva från livet självt.

• Pandemin, med sitt handfasta budskap om att vi inte kan styra allt, kan göra oss ödmjuka.

• Pandemin, som låter livets skörhet sätta sig vid vårt frukostbord, kan bota vår ytlighet.

• Pandemin kan lära oss empati – att tvätta händerna för andras skull.

Vi behöver inte gå stukade ur pandemin. Vi kan gå klokare ur den än innan den ringde på vår dörr.

Vi väntar i dag på vaccinet för våra kroppar, men vad ska rädda våra själar? Jag tror att vaccinet för omänskligheten inte finns i en ampull. Det finns i en blick och i ett leende.