Kunglig eller kyrklig tradition?

Jag blir instinktivt misstänksam när ärkebiskop Anders Wejryd och blivande prästen (biskopskandidaten?) Helle Klein talar med starka brösttoner om vad som är både andligt, kulturellt och genusmässigt rätt när det gäller hur kronprinsessan ska färdas fram till altaret den 19 juni.
I Wejryds fall blir jag närmast generad. För mig har han noll trovärdighet som försvarare av såväl andlig tradition som bibelsyn när det gäller framtida vigslar i Svenska kyrkan. Hade han visat ens bråkdelen av det engagemang, andliga ansvar och traditionsförsvar som han nu hastigt plockar fram, också under debatten om samkönade äktenskap, skulle det varit hedrande för honom.
Helle Klein är som vanligt osäker på vem hon är, radikalfeminist, socialist, präst eller biskopskandidat. Det gäller ju att positionera sig i god tid och ha rätt vänner. I sin "linjeledare" om bröllopet i Aftonbladet den 18 maj kräver hon att ärkebiskopen ska säga nej till att kungen ska "överlämna" kronprinsessan till sin blivande make. Hon påstår (felaktigt) att det skulle "vara ett brott" mot Svenska kyrkans vigselordning. Men mest vädrar hon ett allmänt USA-förakt och försöker göra hela frågan till en överklassfråga med Hollywoodförebilder.

Det vore väl ok som sekulär debatt om hon inte sen hycklade med ord som "evangelisk luthersk tradition " och om mer eller mindre en skändning av Storkyrkans altargång att pappa kungen för sin dotter fram mot altaret. Observera inte till altaret. Det obegripliga är ju att alla debattörer framställer själva "överlämnandet" som den andliga ceremonin. Just i Storkyrkan får faktiskt brudparet ta ett par egna trappsteg tillsammans upp mot altaret och inför Gud lova både trohet och respekt till varandra. Man och kvinna förenas till jämställda äkta makar inför Guds ansikte och en stor skara vittnen.
Hela frågan är egentligen en ickefråga. Oavsett om man är rojalist eller republikan, finns det bara en blivande drottning, och hela händelsen är "specialhistoria" ur alla synvinklar. Brudöverlämning är för övrigt inte alls bara en Hollywoodsed. I andra europeiska länder, närmast i Norge, är det mycket vanligt. Men det är nog bara i Sverige man kan få till en så infam debatt om det. Jag respekterar att flera präster som jag ser som trovärdiga och nästan som vänner, Lennart Koskinen, Annica Borg och Lisa Tegby till exempel, inte tycker som jag och menar att frågan har värde, men som jämställdhetssymbol.

Men det är ju inte pappa kungen som svarar ja i prinsessans ställe! Det skulle ju kunna vara så att miljoner amerikanska, hundratusentals europeiska och tusentals svenska kvinnor faktiskt vet vad de gör, vill det de gör och är lika självständiga och fria som den gapigaste svenska feminist.
Det skulle ju också kunna vara så att det finns en kärlekshandling mellan far och dotter som får en symbol i överlämningstraditionen. "Överlämningen" skulle också kunna vara en symbol för att äktenskapet värnar både den gamla och den nya familjen som samhällets yttersta byggsten. Men det är väl för många tankar på en gång för tvärsäkra sanningsuttolkare.

Siewert Öholm
redaktör, Världen idag Arbetsliv