Den som ger sig in i leken får leken tåla

Lättkränkhet och ansvarsflykt. De två infantila attityderna verkar nästan gå hand i hand och vara symptomatiska för stora delar av dagens samhälle. Det har blivit en del av byggklossarna i mångas identitetsbildning. Det är väl därför som kristendomen med sitt absoluta sanningsanspråk ses som en hädelse i sammanhanget. Den kränker och kräver ansvar av människan: Människan är fallen men är ytterst sett inget offer för omständigheterna. Eftersom människan är skapad till Guds avbild har vi ett inneboende värde och därmed spelar våra handlingar roll. Att inte avkräva ett principiellt ansvar för mänskligt handlande är människoförnedrande. I stället för att definiera människan utifrån ett anskaffat värde finns det alltså en grund för att kunna ta kritik – att tåla "kränkningar".

Debattören Carl Ingemar Dagman skriver träffande på sin blogg att "denna benägenhet till självkritik är en av hemligheterna med den kristna kulturens enorma, världshistoriska framgångssaga. Den är en av hemligheterna bakom den vetenskap som har växt fram på kristen mark. Kort sagt, kränkningar och tålandet av kränkningar är typiskt för en kristen, nämligen när kränkningen är förenad med sanning och avsedd att leda till insikt."
Men det verkar som om en stor del av samhället lider av ett Peter Pan-komplex. Åtminstone i storstäderna finns det en tendens av att inte vilja växa upp och ta ansvar. Orsakerna är olika från individ till individ men då det ligger i den mänskliga naturen att söka trygghet och säkerhet skapar föreställningen om föräldrastaten ett beroende från vaggan till graven. Familjeberoendet skjuts därmed åt sidan till fördel för ett samhälle med den enda normen att normer är något subjektivt och föränderligt. Attityderna förstärks ytterligare när många också dras med en besvikelse på sina egna föräldrar. Men frågan kvarstår om dagens vuxna kommer att vilja bli myndiga i slutändan. Likt barn kräver vi nämligen våra rättigheters tillfredsställande. Men så fort de mänskliga skyldigheterna påtalas, som egentligen är det som förmänskligar oss, slår man dövörat till.

Alexander Solzjenitsyn skrev för länge sedan om synen på mänskliga skyldigheter kontra rättigheter i västvärlden. Efter att ha tvingats i exil och lämnat det kommunistiska kontrollsamhället såg han hur en destruktiv och oansvarig frihet tilläts ett obegränsat utrymme. Han konstaterade att i den fria världen verkade det inte finnas någon som uppmanade till självbehärskning och en villighet avsäga sig sina extrema rättigheter. Det vore helt absurt, menade han. En absolut frihet i kombination med lättkränkhet och ansvarsflykt leder till anarki och död.
Sverige har helt enkelt mycket att vinna på att föra vidare en kristen världsbild för att fostra en sund självbild till skillnad från lättkränkta attityder med ett behov av att kritisera allt annat. Den som ger sig in i leken får helt enkelt leken tåla.

Jacob Rudolfsson
ledarsidan@varldenidag.se