70 år efteråt

De första korten med hälsningar till min födelsedag den gångnaveckan chockade mig. De förvirrade mig, eftersom jag inte kunde förståatt de var till mig. Jag ville lägga undan dem och ge dem till den somde verkligen var avsedda för.
Men det kom fler kort, fler blommor , mail och hälsningar. Alla hade dedär smått magiska siffrorna överst, som rubrik eller som någon slagsdekoration.
Men de kunde ju omöjligen gälla just mig fast jag verkligen visste attden 7 augusti varit min speciella dag så länge jag kan minnas.
Jag minns sommargräset i fötterna när de bara var tio. Jag minnsynglingskraften och världserövrarivern när mitt år var 20 och världensår var 1959. Jag minns 30-årsmiddagen på ett litet värdshus i norraSkottland tillsammans med min dåvarande fru, Ann Britt, och längtanefter de äldsta barnen som då var små och inte var med. Jag minns40-årsfesten när livet var vision och makt och chefskap, och50-årskalaset när till och med "makten" själv gratulerade i form avministrar och hövdingar, men där det som sitter kvar är en massa värmefrån familj med fler barn och många vänner. Jag minns också det litelugnare och somriga 60-årsfirandet med blomsterkrans i håret och glädjei värmlandsgrönskan.

Men där någonstans, bland alla åren, hände något. Brevet frånPRO inför 65-årsdagen med välkomsthälsning till knypplingskurser ochförtryckt inbetalningskort gav mig ingen ro. Jag förstår att mångakänner glädje och vill ropa "äntligen" inför den dagen. Men jag kändebara en slags helig protest mot att vara inföst i välfärdssamhälletsgrå mall. Allt från Folksam till Konsum via PRO till Fonus. Protest!Och med goda skäl.
En liten förklaring fick jag bara häromåret när en kvinna kom fram tillmig och sa att "jag är den förste som burit dig i mina armar". Hon hadevarit med när jag föddes i baptistkapellets pastorsbostad iLångshyttan. Men märkligast av allt, hon har haft mig med bland sinaförböner ända sen dess.. Hela vägen från dag ett till nu! Genom allaframgångar och misslyckanden, genom glädjen, genom sorgen har hon buritböner till Gud just för mig. Det är ofattbart stort. Kanske är det debönerna som är svaret på varför jag känner en glädje och arbetslust nu,en tid som socialsystemet kallar "övertid" .
Kanske är det de bönerna som kastat omkull min ålderplanering, visat nya vägar, gett ny familj och ny yrkesinriktning.

De där siffrorna jag inte klarade av att läsa får nytt innehåll avde bönerna. Jo, jag är 70 nu. (Sjua nolla). Jag inbillar mig iblandnågot annat, men när jag tänker på min "jordemors" böner känner jagtrygghet. Det finns mycket, mycket kvar för mig och andra 70-åringarsom vill och orkar. Det är en egen personlig erfarenhet, det är enandlig erfarenhet. Men det är också en erfarenhet för hela samhället.Jag vill gärna vara med och bygga ett generationsöverskridandesamhälle. Sverige, i synnerhet, behöver en kraftfullgenerationsrevolution.
Tack, förresten, för alla 70-årsuppvaktningar!

Siewert Öholm
siewert.oholm@varldenidag.se