Få ämnen är lika tabubelagda som den kristna antisemitismen. Efter att Förintelsens fasor hade uppenbarats för en chockerad omvärld 1945 blev det med tiden en moralisk omöjlighet för en sann kristen att öppet uttrycka judehat. Ändå frodas fortfarande den kristna antisemitismen.
Hur är det möjligt?
Enligt den bortgångne brittiske överrabbinen Lord Jonathan Sacks beror det på att antisemitismen har förändrat uttrycksform. När den traditionella antisemitismen huvudsakligen berörde enskilda judar, riktar sig den moderna antisemitismen oftare mot den kollektiva juden, det vill säga mot staten Israel.
Den numera allmänt accepterade IHRA-definitionen av antisemitism, som även Sveriges regering har antagit, slår fast att nekandet av judars rätt till nationellt självbestämmande, eller att sätta likhetstecken mellan dagens Israel och Nazityskland, är tydliga exempel på antisemitism. I dag förekommer denna typ av antisemitism i flera etablerade kristna kyrkosamfund och ekumeniska organ med krav på bojkott av israeliska varor och en allmän demonisering av den judiska staten.
Från mitt tidigare yrkesliv bland kyrkopolitiker kommer jag väl ihåg hur en from kyrkans man stolt berättade för mig hur han njöt av att psykiskt bryta ner unga israeler vid säkerhetskontrollen i Ben Gurions flygplats i Tel Aviv. Hatet mot den enskilda juden liksom mot den judiska staten var uppenbar.
Många läsare skulle gärna sätta punkt här och förklara att evangelikala kristna har en helt annan inställning. Men tyvärr finns det även bland konservativa kristna en dold antisemitism. Likt Jerusalem-resenärerna i Selma Lagerlöfs prisbelönta roman Jerusalem är Israel då närmast kopplat till eskatologiska spekulationer utan anknytning till de existentiella utmaningar som staten Israel just nu brottas med. Progressiva kristna kan ha en stor respekt för judar på det personliga planet, medan många öppet hatar staten Israel.
På den andra ytterkanten finns dagens moderna Jerusalemfarare, som gärna besöker det heliga landet och stöder staten Israel politiskt, men som samtidigt kan ha en kylig inställning till de judar som inte bekänner sig till den kristna tron.
I dag varnar många för vad de uppfattar som en ökad antisemitism även bland kristna. Ingredienserna finns redan där. Sekulära judar och konservativa kristna står ofta på motsatta sidor i det pågående kulturkriget, där diverse konspirationsteorier florerar. Ofta nämns just någon jude som spindeln i nätet i ett ondskans nätverk, där likaså judiskt ägda mediehus och banker ingår.
Den viktigaste insikten gällande kristen antisemitism är att ingen av oss är immun. Även med de bästa avsikterna finns det lätt en risk för att våra tilltag kan slå tillbaka och få motsatt effekt. Ett färskt exempel är den globala bönekampanjen Jesaja 62, som just avslutades i Jerusalem med ett streamat möte vid södra trappan vid Tempelplatsen, just där många bibelforskare tror att Petrus höll sitt tal på den första pingstdagen.
Men initiativet att be för Israels frälsning i Jerusalem föll inte i god jord hos alla. I medierapporteringen kan vi läsa om hur en liten men aggressiv grupp ultraortodoxa judar trakasserade de kristna pilgrimer som hade sökt sig till mötet. I stället för ett avslutningsmöte med fokus på vår kallelse att be för freden i Jerusalem så bidrog de kristna arrangörerna – omedvetet – till att skapa en religiös konflikt.
Kärleken till det judiska folket stärks knappast genom att man skapar och exponerar religiösa spänningar mellan kristna och judar.
Martin Luther var i början av sitt liv en stor vän av det judiska folket. Men när den tidens judar inte ville omvända sig till den kristna tron, trots hans tappra försök att predika evangelium, blev han i stället med tiden en rabiat judehatare. Låt oss inte göra om Luthers misstag!