Herre min Gud, många är undren du gjort och tankarna du tänkt för oss. Inget kan liknas vid dig.
Psaltaren 40:6

Världen idag

I dag är kurderna den enda folkgruppen, 35 miljoner människor, som saknar en egen nationalstat. Foto: Hussein Malla/TT

Judarna och kurderna – en ödesgemenskap?

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 24 okt 2019

Efter en hoppfull och unik utveckling i norra Syrien – där en semi-autonom region bestående av kurder, kristna och andra religiösa minoriteter hade vuxit fram – drogs plötsligt rullgardinerna ner över en natt när USA:s president Donald Trump, efter att ha talat med Turkiets president Recep Erdogan, meddelade att han drar tillbaka de amerikanska trupperna från området.

Trots att det rörde sig om specialtrupper bestående av knappt femtio män som hade bistått de kurdiska trupperna i området, hade deras närvaro en symbolisk betydelse. Så länge som en enda amerikan fanns kvar i området var det i praktiken otänkbart att Natolandet Turkiet skulle anfalla kurderna.

Men knappt hade Erdogan och Trump hunnit lägga på luren innan turkiska trupper stod redo att invadera de kurdiska gränsområdena. Än en gång hade det kurdiska folket fått erfara sanningshalten i deras eget tragiska ordspråk om att kurderna inte har någon annan vän än bergen.

I kommentarerna till krigsutbrottet har ansvaret lagts ensidigt på USA på ett sätt som inte är helt rättvist. President Trump hade gått till val med löftet om att dra tillbaka amerikanska trupper från Mellanöstern och inte starta några nya krig. Alternativet till en reträtt hade sannolikt, på sikt, inneburit ett regelrätt krig med Turkiet – en Natoallierad – och Trump hade i stället anklagats för att vara en krigsivrare.

Snarare måste strålkastarljuset riktas på det internationella samfundet som helhet, samt i synnerhet försvarsalliansen Nato med dess norska generalsekreterare Jens Stoltenberg, efter att en av dess medlemmar nu befinner sig i ett anfallskrig mot hjälplösa kurder. Men trots att sympatierna i det internationella samfundet helt klart ligger med kurderna, är det ingen stormakt som är villig att stå upp för dem i krisens stund.

Men så har det alltid varit.

Situationen i Mellanöstern har alltid dominerats av cyniskt maktspel. I detta maktspel är det framför allt nationella särintressen och geopolitiska fördelar som avgör besluten, inte vad som objektivt sett är rätt och riktigt.

I det hänseendet påminner kurdernas situation om judarnas. När det osmanska riket styckades upp efter Turkiets förlust i första världskriget, ville Nationernas förbund förverkliga idén om folkens självbestämmanderätt. I de fall som folket ännu inte var mogna för full suveränitet, grundande man speciella mandatsystem.

Men när man i Parisfreden erkände ett särskilt Palestinamandat för judarna – vilket knappt trettio år senare skulle bli en självständig stat – vilade löfterna till kurderna på betydligt lösare boliner. Man fick ingen egen nationalstat.

I dag är kurderna den enda folkgruppen (35 miljoner människor) som saknar en egen nationalstat. Trots unika möjligheter att skapa en autonom stat med finansiell bärkraft (olja), finns det i dagsläget inga realitistiska möjligheter till självständighet. I stället är det nu som arvtagaren till det gamla osmanska riket, Turkiet, stärker sitt grepp om kurderna.

Och detta sker samtidigt som det internationella samfundet förbereder sig för att fira hundraårsjubiléet av fredskonferensen i Paris, som gjorde slut på det sista kalifatet.

Men samtidigt som man beklagar sig över kurdernas situation bör man komma ihåg att även judarna har råkat ut för samma öde. När det judiska folket som överlevde Förintelsen utropade självständighet den 14 maj 1948 var oddsen inte de bästa. Men trots att landets samtliga grannar gjorde gemensam sak i att genom ett koordinerat anfallskrig försöka förinta den några dagar gamla judiska staten, var det ingen som kom till deras undsättning.

I stället koordinerade britterna sitt bortdragande av trupperna från Palestina med de arabiska krigsherrarna, samt i hemlighet utrustade och utbildade jordanska trupper inför deras kommande kraftmätning med den judiska armén. Frankrike bistod Syrien.

Men trots dessa till synes omöjliga odds lyckades den judiska armén inte bara slå tillbaka de väpnade angreppen från fem arabiska armér, utan även överleva och utvecklas som självständig stat. När Israel i fjol firade 70 år som självständig stat var det därför en påminnelse om att ingenting är omöjligt.

Trots att kurdernas situation i Mellanöstern i dag kan verka hopplös, har folket numera två starka allierade: Israels regering, som var först med att fördöma det turkiska anfallet och erbjuda humanitär hjälp till kurderna, samt ett växande antal kristna runt om i världen, som med beundran följt hur kurderna utvecklat det första semiautonoma självstyret i Mellanöstern, där kristna och muslimer verkat sida vid sida.

Få av oss är villiga att ge upp den drömmen.

Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion, har konstaterat att den som inte tror på mirakler är inte realist. Den judiska historien, liksom kurdernas, är full av tragedier men också mirakler. Att det judiska landet existerar i dag är ett sant mirakel.

Nu behöver vi tillämpa Ben-Gurions kloka ord även på kurderna. Miraklet kan ske. Även kurderna kan få en egen stat.

Situationen i Mellanöstern har alltid dominerats av cyniskt maktspel. I detta maktspel är det framför allt nationella särintressen och ge politiska fördelar som avgör besluten, inte vad som objektivt sett är rätt och riktigt.

Gammalt jättekors funnet i Pakistan

Historia. I juni upptäcktes ett stort marmorkors i bergen i norra Pakistan. Det kan vara mer än tusen år... lördag 11/7 16:51

En öppen debatt kritiskt för vår framtid

Ledare I veckan publicerades ett uppmärksammat öppet brev i tidningen Harper Magazine. Brevet är... lördag 11/7 00:00

Att vara sänd är att inte underskatta rollen som ”god granne”.

Inför söndag Mark 3:7–19 Just den här söndagen, den 12 juli, avslutar vi Hönökonferensen med en... fredag 10/7 12:00

Kan en kristen bära vapen?

Mot väggen Kan en kristen med gott samvete bära vapen i egenskap av polis eller militär och när så behövs även...

Hans Sundberg – min bakgrund

John Wimber och Vineyard i Sverige (del 2/10). På Fjellstedtska skolan blev Hans andedöpt och började lära känna Andens liv. Han låter vuxendöpa...