Förslagen till fred mellan israeler och de palestinska araberna har varit många. Förutom att de alla hittills har misslyckats, har de utformats utanför Mellanöstern. Det innebär att man inte har haft ett Mellanöstern-tänk när man formulerade ihop fredsplanen; i stället har man kommit till förhandlingsbordet med ett västerländskt tänk – alltså med ett europeiskt och/eller amerikanskt tänkesätt om hur fred ska skapas och fungera, i en demokratisk stat.
Ärkeexemplet på hur illa det kan gå är Osloavtalen. Bara namnet säger allt. Tro mig, Oslo och Ramallah har inget, absolut inget, gemensamt.
Västerlands-tänket är helt främmande här i Mellanöstern, för i Mellanöstern lever och tänker folk med ett klan-tänk, med undantag för Israel. Majoriteten av de muslimska länderna i området har enorma problem med bland annat inbördeskrig och terrorism, som till exempel Syrien och Irak.
Det beror till stor del på att befolkningen består av en salig blandning olika grupper, och dessa styrs ofta av en relativt liten minoritet, som varken är accepterad eller respekterad av majoriteten. Dessa länder styrs med våld, eftersom makten hela tiden är hotad och endast kan behållas genom våld.
Å andra sidan finns det länder i Mellanöstern som faktiskt blomstrar och fungerar, och dessa har ett gemensamt: de är homogena i sin befolkning. Det är länder som består av en klan, som styrs av en klan, på det sätt som klaner styr här i Mellanöstern, exempelvis Förenade arabemiraten och Kuwait.
Klanledaren är här accepterad och har folkets fulla stöd. Man behöver inte rösta fram sin ledare, eftersom han ofta ärver sin position. Detta innebär också att han ärver ansvaret för sin klan, vilket nog är det allra viktigaste i sammanhanget – att ledaren är ansvarig för det som händer folket. Man tar alltså beslut baserat på vad som är bäst för folket, inte på ens egen personliga vinnings skull.
För en klanledare att prioritera sig själv vore att förlora hedern – och är det något som är viktigt i Mellanöstern, så är det hedern. Den vill man helt enkelt inte besudla.
De palestinska araberna styrs i dag av den Palestinska myndigheten (PA), som skapades i Oslo och bestod av PLO och dess ledare, Yassir Arafat. Alltså, inte av en klan utan av en terroristorganisation – legitimerad av Väst – och i Oslo (inte Ramallah). Denna myndighet har aldrig haft det folks stöd den sattes att representera.
Denna myndighet anser sig därmed inte heller ha någon skyldighet att basera sina beslut på folkets bästa. Denna myndighets president, Abu Mazen (Mahmoud Abbas), har inget problem med att stjäla från folket, eftersom hans skyldighet inte sträcker sig längre än till sin omedelbara familj.
Därför anser många palestinska araber den Palestinska myndigheten vara en kriminell organisation, som styrs av en maffialedare som just nu heter Abu Mazen. Och det är med denna illegala organisation som Väst förhandlar – snacka om okunskap.
Klanmodellen av ledarskap har annamats av såväl israeler som palestinska araber och kallas för Emiratmodellen, utarbetad här i Israel. Den går ut på att geografiskt dela upp de palestinsk-arabiska områdena i emirat – vilka egentligen redan finns på plats i och med de olika klanerna i bland annat Hebron, Ramallah, Jeriko, Jenin, Qalqiliya, Nablus, och Tulkarem. Vi har med andra ord redan sju emirat i Judéen och Samarien.
För att detta skulle fungera behöver dock Israel demontera den Palestinska myndigheten, i hemligt samarbete med de olika klanledarna. När dessa sedan väl fått stöd och legitimitet av Israel skulle alla detaljer, med tiden, förhandlas fram i olika avtal med klanledarna, som ansvarar för sitt folks bästa.
En fredsplan från Mellanöstern, för Mellanöstern. Politiskt inkorrekt, men ack, så rätt!