Den 21 november sköts en 26-årig israelisk man till döds av en palestinsk terrorist precis intill Tempelberget i Jerusalems gamla stad. Ytterligare fyra personer skadades i attacken, som avbröts när tillskyndande israeliska gränspoliser sköt ihjäl terroristen.
Eli Kay hette den mördade israeliske mannen. Han hade ensam immigrerat till Israel från Sydafrika, gjort sin värnplikt som fallskärmssoldat och arbetade som turistguide i Gamla stan. Trots att han inte hade någon familj i Israel kom tusentals människor till hans begravning.
För ovanlighetens skull valde Sveriges utrikesminister Ann Linde att fördöma attacken utan reservationer. ”Fördömer starkt Hamas terroristattack i Jerusalem i dag, som dödade en israel och skadade flera”, skrev hon på Twitter. ”Vår djupaste sympati med offer och familjer.”
Att Linde över huvud taget var kapabel att yttra orden ”Hamas” och ”terrorist” i samma mening bör ha kommit som en stor överraskning för Sveriges samtliga Mellanösternexperter. Man kanske inte ska göra en alltför stor grej av det här, men troligen hänger det ihop med utrikesministerns första officiella Israelbesök för snart två månader sedan, under vilket hon underströk Sveriges ”starka engagemang” för Israels säkerhet.
Om fördömandet av terroristattacken var det första provet på detta engagemang återstår att se, men jag ska villigt erkänna att detta var den första tweeten någonsin av Ann Linde som jag har klickat ”gilla” på.
En som dock verkar vara mindre pigg på att ompröva sin illvilja mot det judiska folket är Svenska kyrkans officiella representant i Mellanöstern, Jessica Lindberg Dik. ”Terror i Gamla stan i dag”, skrev hon på Twitter, utan att besvära oss med ytterligare detaljer kring det som alltså var ett kallblodigt mord på öppen gata.
Tweeten fortsätter: ”Gärningsmannen från flyktinglägret Shu’fat. Knivattack förra veckan. Gärningsmannen från Issawiyah. Knivattack i dag i Jaffa. Gärningsmannen från Jenin. Shu’fat, Issawiyah och Jenin – samhällen svårt drabbade av dagliga räder, husdemoleringar och så vidare. Våldet kommer aldrig att upphöra om inte ockupationen upphör.”
Att den regionala företrädaren för Svenska kyrkan inte vill kännas vid att en oskyldig människa har mördats bara för att denna människa råkade vara en jude är tyvärr inte alls förvånande. Inte heller bör vi höja på ögonbrynen åt hennes iver att urskulda den palestinske terroristen och i stället försöka lägga skulden för våldet på Israel, och därmed på offret.
Det är så här Jessica Lindberg Diks Twitterflöde har sett ut sedan hon tillträdde sin tjänst 2017.
Det Svenska kyrkans företrädare ägnar sig åt här är inte ”kritik mot staten Israels politik”, utan ren och skär antisemitism. Individuella judar som drabbas av palestinsk terrorism betraktar hon i första hand som representanter för ”ockupationen”.
Just detta tankemönster nämns uttryckligen i definitionen av antisemitism som har utarbetats av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA). Den är nästan banal i all sin oförarglighet, fjärran från den där svavelosande ondskan med tysk brytning som många inbillar sig att den måste likna för att vara riktig antisemitism, men det gör den inte mindre allvarlig.
Ann Linde visade föredömligt att det går alldeles utmärkt att sympatisera med det palestinska folkets strävan efter självbestämmande och samtidigt reservationslöst fördöma antisemitiskt våld. Jessica Lindberg Dik å sin sida visar att en del människor som påstår sig vara pro-palestinier i allt väsentligt bara är antisemiter.