I efterdyningarna av det svenska riksdagsvalet har det noterats att de unga väljarna skiljer sig från 65-plussarna genom att välja en ny politisk inriktning.

Samma aha-upplevelse kan man uppleva när man analyserar Kyrkornas världsråd och deras inställning till staten Israel. Efter många år av Israelfientlighet, till stor del pådriven av 65-plussare med bakgrund i sjuttiotalets vänsterradikalism, måste den senaste världskongressen som nyss avslutades i tyska Karlsruhe konstatera att ”medlemskyrkorna helt enkelt tycker olika i frågan kring Israel–Palestina-konflikten”.

Detta är samma Kyrkornas världsråd som aktivt bidragit till den anti-israeliska opinionen under de senaste årtiondena. De var pådrivande i den NGO-konferens i Durban, Sydafrika, i september 2000 som urartade i en antisemitisk hatfest. Förintelseöverlevaren och amerikanska kongressledamoten Tom Lantos har vittnat om hur han aldrig sedan Förintelsens dagar hade upplevt samma intensitet av judehat.

Det var bland annat där som kampanjen om att stämpla Israel som apartheidstat och kraven på en världsomfattande bojkott av Israel, den så kallade BDS-rörelsen, fick sin början. 

Drygt tjugo år senare tycks dessa krafter vara på reträtt. Kyrkornas världsråds nyvalda generalsekreterate Jerry Pillay (född 1953) företräder visserligen den gamla stammens påverkare eftersom han under sin tid inom den presbyterianska kyrkan i Sydafrika uttryckt stöd för BDS-rörelsen.

Men när han i januari flyttar in i huvudkontoret i Genève representerar han inte längre endast Sydafrika utan kyrkosamfund från över 120 länder. 

Det är ingen hemlighet att Kyrkornas världsråd kämpar med en krympande medlemsskara samt att man sedan länge haft stora ekononomiska problem. För att skapa sig en starkare ekonomisk bas har man därför vänt sig till den evangelikala och pentekostala världen.

Men i dessa miljöer vinner man inga sympatier genom att attackera Israel. Tvärtom är det just bland dessa växande väckelsekristna församlingar som stödet för Israel är som störst. 

Men den avtagande kritiken mot Israel är inte bara en kalkylerad överlevnadsstrategi. Sedan Durbankonferensen har mycket förändrats. Antisemitismen ses i dag som ett akut samhällsproblem som kräver konkreta åtgärder. Sedan 2015 har EU en egen ansvarig koordinator för att bekämpa antisemitismen och flera medlemsländer har följt efter. 

Efter den internationella Förintelsekonferensen i Stockholm år 2000 har arbetet mot antisemitismen institutionaliserats i Internationella alliansen för hågkomst av Förintelsen (IHRA). Efter långa förhandlingar enades medlemsländerna 2016 om en gemensam definition av antisemitism med en bilaga med konkreta exempel.

IHRA-definitionen omfattas i dag av ett fyrtiotal länder, däribland Sverige, samt tunga internationella organ som EU och FN:s generalsekreterare. Bland exemplen ingår anti-sionismen, det vill säga att förneka judarna rätten till nationellt självbestämmande eller att anklaga staten Israel för att vara ett rasistiskt påfund.

Såväl EU som den tyska parlamentet har tagit klart avstånd från BDS-rörelsen, som i Tyskland definieras som antisemitism.

I denna nya epok av tillnyktring har även Kyrkornas världsråd fått anpassa sig. Inför årets världskongress i Karlsruhe förfasade sig därför många inför möjligheten att en tysk regering skulle tvingas neka Kyrkornas världsråds nya generalsekreterare inresetillstånd på grund av hans aktiva stöd för BDS-rörelsen samt för att anklaga Israel för att vara en apartheidstat.  

I sitt öppningstal betonade landets förbundspresident Frank-Walter Steinmeier att religionen inte får användas i hatets tjänst, i stället måste den bekämpa antisemitismen. Han tillade även att antisemitismen i dag har många uttrycksformer, en indirekt anspelning på just IHRA-definitionen. 

Vi lever i en intressant tid när det krävs en tysk president för att markera mot antisemitism på en kristen världskongress.