Pingstkarismatisk, eller pentekostal, kristendom har vuxit mycket kraftigt i Sverige under 2000-talet. Åren 2000–2020 bildades drygt 420 förblivande nya församlingar, en stor del av dem i storstäderna.

Analyser och förteckning över dessa finns i antologin Pentekostalism i Sverige på 2020-talet (redaktör Jan-Åke Alvarsson), utgiven på förlaget Artos. Boken borde vara obligatorisk läsning för alla som försöker förstå vad som händer i det religiösa Sverige. Det av Vetenskaps­rådet finansierade projektet ”Pentekostala migranter i det sekulära Sverige: Utmaningar och påverkan” kom ut med en forsknings­rapport 2021, som pekar i samma riktning och understryker det komplexa i utvecklingen. Ytterligare rapporter från projektet kommer i år.

I Malmö kommun fanns 2005 sju (7) församlingar med någon form av pingst­karismatisk anknytning. I dag finns det 42 församlingar av samma slag i samma kommun!

I Stockholms län fanns 1980 29 församlingar med någon form av anknytning till pingstkarismatisk rörelse, nätverk eller kyrka, och cirka 13 000 medlemmar. I dag handlar det om cirka 160 församlingar med uppskattningsvis cirka 33 000 medlemmar. Utgår man från begreppet ”betjänad”, som används av Statens nämnd för stöd till trossamfunden, hamnar man på minst 45 000 personer som i dag finns i pingst­karismatiska församlings­miljöer i Stockholms län.  

Trots att storstäderna traditionellt sett uppfattats som ”religionens grav” är det just där pingst­karismatisk kristendom vuxit; det finns liknande trender bland katoliker och ortodoxa. Det hela är än mer anmärkningsvärt då Sverige ofta uppfattas som extremt sekulariserat. Antingen stämmer detta inte alls, eller så växer parallella motsatta tendenser bredvid varandra. En annan felkälla kan naturligtvis vara att de enkätundersökningar som ibland görs har ett skevt urval, vilket snedvrider resultat och analys.

I vilket fall som helst är det uppenbart att tendenser som uppfattas som uttryck för sekularisering inte har försvagat tillväxten hos pingst­karismatisk kristendom.

Men, kanske du säger, är inte det som du beskriver bara ett resultat av invandringen? Nej, så enkelt är det inte. Det finns gott om forskning om olika invandrargruppers religiositet i städer som London och Paris, där tro och församlingsaktivitet har försvagats efter invandringen, eller gått ner över tid. Så verkar dock inte ha skett i Sverige, och definitivt inte bland pingst­karismatiker.

Utvecklingen ställer en mängd frågor till den svenska kristenheten som är värda att återkomma till. Varför har tillväxten som skett inte väckt mer uppmärksamhet? Svaret är förmodligen att den är mångfacetterad och svåröverblickbar och att ingen därför kan ta åt sig ”äran” för den eller använda den för kyrkopolitiska syften.

En orsak till att tillväxten varit kraftfull är att många olika strömningar växeldragit: anglo­amerikansk församlings­plantering, väckelse bland latin­amerikaner och araber, livskraftig afrikansk pingst­kristendom, och olika svenska kyrkor som grundar församlingar.

Man kan också undra över det begränsade intresset bland svenska kyrkor att utveckla relationer till det nya kristna landskapet. Svenska kyrkor har varit mycket invandrings­positiva i politiska frågor, men när det gäller intresse för att upptäcka och bygga långsiktiga relationer med den kristna invandringen, har energin ofta saknats.

När Sveriges kristna råd firade 30-årsjubileum i höstas genomfördes två aktiviteter som faktiskt tyder på ökade insikter och som ger hopp inför framtiden. En jubileums­gudstjänst firades i S:ta Clara kyrka i Stockholm, och i Jönköping genomfördes ett seminarium på temat ”Sveriges ekumeniska landskap i förändring”, med nya kyrkor inbjudna och uppmärksammade.

Det behövs fler sådana initiativ, helst i varje större stad i landet. Då lägger vi grunden för en ny era med nya relationer och initiativ som kan ge liv till kyrkor som försvagats och upplever motvind.