Härom veckan stötte jag på ”patrull” i en frikyrka då jag önskade teknisk hjälp till ett socialt projekt i Israel. Helt plötsligt menade de att det är att ”ta ställning” att ge teknisk hjälp till ett sådant projekt. Hela jag förvandlades till ett frågetecken. Ställning till vad då?

Min undran blev hänvisad till församlingens arbete bland nysvenskar från Mellanöstern och att det då skulle skapa problem. Eftersom vi stod i en kyrka påpekade jag att kyrkan inte hade existerat utan Israel, och att varken de eller jag skulle ha något evangelium att förkunna utan det judiska folket.

Tyvärr är det inte första gången jag stöter på liknande ”ställningstagande”. Vid ett tillfälle sade pastorn att de inte talar om Israel på söndagar för man har ofta okristna i gudstjänsten … (Den judiske aposteln Paulus, som ofta refereras till i våra kyrkor, varnade för den sortens högmod som började visa sig redan hos de första hedningarna som blev kristna; se Rom kapitel 11.)

Är det så att ivern att vinna både nysvenskar och den gemene svensken är på bekostnad av att inte förkunna hela Guds ord? Förutom att det leder till en mycket begränsad förkunnelse, baserad på några få verser i Bibeln – vilka inte får referera till varken landet Israel eller Jesu släkt judarna – förlorar man hela frälsningspaketet.

Det är lite som att plocka russinen ur kakan och aldrig servera själva kakan.

De löftesrika verser vi tar till oss ur Bibeln och ofta använder i våra lovsånger, de har först och främst uttalats till Israels barn. Det behöver vi påminnas om i gudstjänsten och gärna referera till, det vill säga i vilket sammanhang de har uttalats från början. Jag är säker på att lovsången då skulle få förnyad bärighet.

Den kristna tron bekänner Jesus som både sann Gud och sann människa. Gudomlig, för att han blev avlad av den helige Ande och därmed inte bär på Josefs genetiska blod, vilket talar emot att han egentligen är sann människa. Men i och med att den judiske Josef handlar enligt judisk tradition med sin förstfödde när Jesus bärs fram i templet, adopteras han in i den judiska släkten, en ”Davids son” helt enligt profeterna.

Därmed kan vår bekännelse lyda ”sann jude”. Josef insåg att han nog skulle få egna barn med Maria vid senare tillfälle, men väljer att adoptera detta barn och säkrar honom ett släktskap och ett arv. Han föds därmed in som jude, och som judarnas konung ska han snart återvända.

Min bön är att den nya tiden i våra församlingar, ”efter corona”, inte bara stannar vid glada omfamningar av varandra igen utan också ett omfamnande av människan i Israel i dag. Kallelsen från Gud till oss står fast, vilka uttalanden som än kommer från FN eller EU. Kallelsen består inte i att ta upp de judiska traditionerna, utan att trösta hans folk, judarna, och tala ljuvligt till Israel, enligt Jesaja kapitel 40.

Det rör sig inte om något politiskt ställningstagande, vilket tycks vara den rädsla som finns hos församlingsledare, utan en bekännelse till det faktum att den kristna tron har sina rötter i det judiska folkets historia. Våra sanna trosfäder, lärjungarna, var alla judar och kallade Jesus för rabbi.

Fredrik Reinfeldts berömda tal ”öppna våra hjärtan” är mer än aktuellt när det gäller dem vi har vänt ryggen till i över tvåtusen år. Den Kristna ambassaden i Jerusalem har i 40 år tagit sig an uppdraget att tala ljuvligt till dem, och genom praktisk handling visa på att den nåd och kärlek vi förkunnar finns hos Jesus Kristus.

Det är ett ställningstagande som bringar välsignelse!