Israel är besviket på ännu ett svenskt ensidigt och totalt grundlöst uttalande i FN:s säkerhetsråd den 20:e juni.

Det svenska uttalandet följer ett, vid detta lag, alltför välkänt mönster – skyll alla problem på Israel och ”ockupationen” och ignorera palestinsk terrorism helt och hållet. Uttalandet nämnde ”ockupationen” tio gånger medan palestinsk antisemitism, uppvigling till våld, terrorism eller Hamas nämndes inte en enda gång.

”Ockupationen” nämndes gång på gång men uttalandet förklarade aldrig att ”ockupationen” är ett resultat av ett försvarskrig som påtvingades Israel av de arabiska grannländerna, och inte ett resultat av israelisk expansionism. Uttalandet nämner inte heller att Israel har erbjudit att avsluta ”ockupationen” ett flertal gånger. Palestinierna å andra sidan har aldrig accepterat eller föreslagit ett avtal som leder till att konflikten avslutas och att en palestinsk stat därmed kan upprättas.

Israel är även bekymrat över Sveriges uppmaning att ”i linje med [resolution] 2334 uppmanar vi alla stater att skilja mellan Staten Israels territorium och de områden som ockuperades 1967 i sina förbindelser”. Här går Sverige återigen bortom den roll som kan anses lämplig för det balanserade land man påstår sig vara, då man tränger in Israel i ett hörn samtidigt som svenska påtryckningar eller fördömanden av palestinierna – vare sig inför det internationella samfundet eller palestinierna själva – helt saknas vad gäller än mer allvarliga frågor som antisemitisk uppvigling till våld och massmord på civila.  

Framför allt protesterar Israel starkt mot den svenska beskrivningen att det skulle vara ”den israeliska regeringens beslut, med samtycke från den Palestinska myndigheten, att ytterligare minska elförsörjningen till Gaza”.

Detta påstående är inget annat än ett svartmålande av Israel utan någon som helst verklighetsförankring. Det är Mahmoud Abbas, presidenten av den av Sverige erkända Palestinska staten, som fattade beslutet om att stoppa elförsörjningen till Gaza för att sätta press på terrororganisationen Hamas. Det är helt och hållet en inhemsk palestinsk politisk fråga och inte ett israeliskt beslut. Faktum är att det kanske är ett första steg av Mahmoud Abbas i ett försök att återta makten i Gaza, något som många anser vara positivt.

Dessutom fördömer inte det svenska uttalandet Hamas för situationen i Gaza trots att Hamas av EU, USA och många andra erkänts som terroristorganisation. En terrororganisation som suttit på makten i Gaza i över ett årtionde och som styr med järnhand. Situationen för palestinier är betydligt bättre i områden kontrollerade av den Palestinska myndigheten på Västbanken än vad den är i Gaza enligt alla levnadsstandarder.

Om Hamas inte hade spenderat flera miljarder kronor som de fått i bistånd från det internationella samfundet på vapen, raketer och terrorinfrastruktur hade de kunnat täcka Gazas grundläggande behov. I stället fortsätter Hamas att spendera sina resurser, budget och tid på sitt främsta mål: att utplåna Israel samtidigt som Gazas befolkning hålls gisslan av sina egna och där mänskliga rättigheter helt åsidosätts.

I stället för att spela en konstruktiv roll och få parterna närmare varandra fortsätter Sverige att fördöma och anklaga Israel vid varje tillfälle som ges och har därmed förlorat både Israel och möjligheten att agera som medlare.