Världen idags chefredaktör Jonas Adolfsson har skrivit en ledare som skapat ramaskri i delar av svensk frikyrklighet. Till och med tidningen Dagen, på ledarplats via Fredrik Wenell, kritiserar ledaren. Det gör även pingstledaren Daniel Alm, som på Facebook skriver att Världen idag ägnar sig åt vidskepelse, något Dagen på ledarplats tycks hålla med om.

Det Adolfsson skriver är att en nation som framhärdar i synd och uppror mot Guds ordningar rör sig ut ur Guds beskydd, och faller under Guds dom. Det skulle bland annat kunna resultera i inre och yttre kriser för ett land.

Adolfsson tar sedan upp Kjell Sjöbergs reaktion på partnerskapslagens införande som ett exempel på en profetisk reaktion på moraliskt förfall, men stryker under att nationers moraliska förfall kan inträffa på många olika områden.

Jag anser att det finns en viktig poäng i det Adolfsson skriver.

Till skillnad från pingströrelsens ledare och Dagens ledarredaktion anser jag att läran om Guds dom över nationerna är en biblisk lära. När ett land drabbas av moraliskt förfall kan detta utlösa Guds dom över synden. Det är riktigt att de flesta exemplen i Bibeln på detta, och de är många, finns i Gamla testamentet. Det innebär inte att principen har upphört bara för att Jesus trädde fram för 2 000 år sedan.

Några exempel från Gamla testamentet. Profeten Jona sändes av Gud till dåtida världsmetropolen Ninive för att profetera dom och undergång. Deras ondska hade kommit upp inför Guds ansikte, och Gud skulle förgöra staden, var Jonas budskap. Ninive omvände sig från sin onda väg och staden kunde räddas.

Profeten Hesekiel och de andra GT-profeterna avslöjade inte bara Israels synd och avfällighet. Hesekiel profeterade om den ledande handelsnationen Tyrus, och deras synd var rikedom och övermod. Han profeterade dom över Ammon, Moab och Edom, och specificerade deras synder. Han analyserade profetiskt stormakten Assyriens fall, där övermodet var en bidragande orsak. Hesekiel profeterade över Egypten och en dom över deras avgudar.

Profeten Daniel fick uppenbarelser om de olika världsrikena och deras förgänglighet. Om Sodom och Gomorra läser vi att Gud ansåg att deras synd var mycket svår. Städerna kunde inte räddas.

Det är riktigt att denna typ av domsprofetior är begränsade i Nya testamentet. En förklaring kan vara att på Jesu tid fanns det bara en enda stormakt, romarriket. Jesus uttalade dock domsord över enskilda städer. Bibeltolkare menar dock att Uppenbarelseboken innebär en domsprofetia över romarriket, uttryckt i apokalypsens språkdräkt. Uppenbarelseboken har troligen flera tolkningsperspektiv, men ett profetiskt ord över romarrikets ondska kan vara en av tolkningarna.

Hur ska vi förstå mänsklighetens historia de senaste 2 000 åren, en lång serie av rikens och imperiers uppgång och fall? Är Gud aldrig inblandad när imperier, makter och välden kollapsar, vilket ständigt har inträffat i mänsklighetens historia?

Bibeln säger att Jesus har all makt i himlen och på jorden. Den säger dessutom att han härskar över jordens kungar. Hur kan det hänga ihop med att inte tro att Jesus är inblandad i nationers uppgång och fall? Att det tyska riket kollapsade 1944–45, fanns det en Guds dom i detta, eller är det bara inomvärldsliga förklaringar?

Fanns det en Guds hand inblandad i att Sovjetunionen föll samman i början av nittiotalet? Att Europa kraftigt försvagades på den världspolitiska scenen efter det första och andra världskriget, kan det finns något samband mellan detta och en Guds dom över den ogudaktiga kolonialism som Europa ägnat sig åt under hundratals år? Fanns det någon koppling mellan moraliskt sönderfall och romarrikets kollaps på 400-talet? Kan Rysslands aggressiva krig mot Ukraina skapa en Guds heliga reaktion i form av dom och vrede?

Eller ska kyrkans röst bara vara en kopia av den sekulära politiken, där man bara räknar med militära styrkor och strategiska positioner i den internationella politiken?

Om vi bara skjuter allt Guds dömande på en avlägsen framtid, den yttersta domen, innebär det att vi tror på en Gud som inte är aktivt verksam i vår värld i dag. Om vi tror på en Gud som inte dömer ondskan, och ondskan hos stater och nationer, då tror vi på en Gud som är likgiltig för det onda. Det är inte den Gud som presenteras i Bibeln.

Om vi vill begränsa Guds dom till att gälla enbart individer, då innebär det att vi helt förbiser det strukturella våld som stater och stormakter har stått för i tusentals år. Ska Gud bry sig om det strukturella våldet i vår värld och försöka begränsa det, då kanske Guds dom i tid och rum i vissa lägen är den enda möjligheten.

Vi behöver fler profetröster som även kan ge ett Guds perspektiv på händelser i världspolitiken. Den kristna debatten blir annars endast inomvärldslig och ett eko av vad alla andra säger, när större samhällsperspektiv ska analyseras.