Många har sett det länge och allt fler börjar upptäcka det. Svenska kyrkan befinner sig i kris och håller på att implodera och fragmenteras. Redan år 2006 begärde jag en haverikommission för att skyndsamt utvärdera konsekvenserna av kyrkoordningen, som börjat tillämpas vid sekelskiftet.
Nu upprepar jag förslaget. Det är hög tid att låta en kriskommission ta ett helhetsgrepp hur besluten 1999 i grunden förändrat kyrkan.
Det sades år 2000 att kyrkan skulle vara densamma efter de förändrade relationerna med staten, men mycket snart visade det sig att en unik samfundsbildning tagit form. Det är anmärkningsvärt att kyrkoordningen efter mer än 20 år aldrig har utvärderats.
En vanlig kyrkotillhörig gudstjänstfirare måste utöva sitt demokratiska inflytande genom det som kom att kallas nomineringsgrupper, vilket i praktiken i huvudsak visade sig vara de politiska partierna. De beslut som fattas om gudstjänst, kyrka och församling fattas av människor som säkert är av god vilja, men som inte självklart är med i gudstjänstgemenskapen.
Vad som är kyrkans bekännelse, gudstjänstböcker fastställs av det politiskt valda kyrkomötet, där ämbetets särskilda ansvar att bevara läran oförvanskad är starkt kringskuren.
Församlingarnas självstyre är begränsad genom tillskapandet av allt större pastorat. Den enskildes inflytande är kopplat till ett valsystem med direkta val till stift och kyrkomöte. Ämbetet har försvagats. Makten ligger hos de politiska partierna, som klamrar sig kvar i beslutsapparaten.
Gudstjänstdeltagandet har på många håll kollapsat, allt färre gudstjänster firas eftersom församlingar slagits samman, något som accentueras av de demografiska förändringarna och allt färre dop.
1990 var 89 procent av folkmängden kyrkotillhöriga. 2018 hade denna siffra minskat till 57,7 procent, en nedgång med 31 procent.
Ännu kraftigare är nedgången vad gäller kyrkogång. 1990 gjordes 9,0 miljoner besök vid huvudgudstjänsterna i Svenska kyrkan, 2018 hade dessa besök minskat till 3,7 miljoner besökare, en minskning med hela 58 procent.
Om man tittar på samtliga gudstjänstbesök, även kyrkliga handlingar och olika musikevenemang, var minskningen 10, 1 miljoner besök, från 24,2 miljoner besök 1990 till 14,1 besök 2018.
På område efter område ser man en kraftig minskning av siffrorna redan före pandemin. Prognoser visar att mycket av nuvarande verksamhet inte kommer att kunna upprätthållas.
Kyrkoordningen 2000 reglerar en organisation i gungning iklädd främmande kläder. Svenska kyrkan hålls ihop av en yttre rikstäckande struktur, indelningen i territorialförsamlingar, den gemensamma egendomen, fonderna och pensionsåtagandena, men också av samhällets lagstiftning, arbetsrätten och utdebiteringssystemet.
Den i formell mening fria svenska kyrkan blev inte fri. Att kyrkan till sitt väsen är något annat än en förening, folkrörelse, myndighet bortsåg man ifrån.
Detta hotar Svenska kyrkans identitet som en del av Kristi världsvida kyrka. Det hjälper inte att kyrkoordningen stolt inleds med en referens till att kyrkan är ”grundad i Guds heliga ord”. Det går inte komma förbi att det politiskt valda kyrkomötet är hennes läromyndighet. Den så kallade läronämnden är i praktiken maktlös. Den kan i slutänden röstas ned av kyrkomötet.
Det som den allmänneliga kyrkan formulerat under en lång process av lärotraderande, koncilier, studier i den heliga Skrift under Andens ledning, kan förändras med politiska majoritetsbeslut.
Allt sker under etiketten bibeltolkning, som inte längre betyder att översätta Bibelns ord in i vår situation genom att tränga djupare in i Uppenbarelsen, utan att söka finna det som man menar är Bibelns egentliga budskap och som ofta sammanfattas som ett ”kärleksbudskap” men som blir till moralism.
Det är en teologi utan pastoralt, sakramentalt handlande, utan iver för mission och vittnesbörd. Det utarmar kyrkan och församlingarna
Det måste gå att vända utvecklingen. Men först krävs insikt om det verkliga läget, ett krismedvetande. Det finns fortfarande motbilder och platser där kyrkans bekännelse om ”en helig allmännelig och apostolisk kyrka” ljuder och gestaltas. Människor som står fasta i denna bekännelse, i dogmatiska eller etiska frågor. Det är dessa personer och grupper som kommer att förvalta arvet.
Det går inte att sitta stilla i båten när man med administrativa åtgärder och nya beslut gör många hemlösa.
De som vill ”kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Judas 3) måste återerövra frimodigheten och bekännarmodet och finna vägar att leva ett autentiskt kristet liv och vara kyrka i en minoritetssituation. Om ingenting görs kommer det nuvarande kyrkosystemet att kollapsa.
Vår roll är att oförtrutet hävda och bevara den apostoliska tron. När det rasar får vi börja bygga igen på den gamla grunden ty ”ingen annan grund kan läggas än den som redan finns, och den är Jesus Kristus” (1 Kor 3:11).