2018 års valrörelse, och förvirringen i processen att bilda regering, kommer att gå till historien som en särskild händelse, där medborgarna konfronterats med ideologiernas avgörande betydelse för valets utgång. Sakfrågorna har fått en underordnad betydelse i jämförelse med vilken ideologi makten företräder.
Den verkliga konfliktens innebörd har blivit tydlig i och med att fem partier förenats kring ett övergripande mål: att utestänga ett annat demokratiskt parti i riksdagen från varje form av inflytande. Beslutsamheten är så total, och det övergripande målet så förpliktande, att det till och med överflyglar den ideologi som vi menar annars gäller för deltagandet i det politiska arbetet – nämligen demokratins principer.
Att demokratiska partier har rätt att förvänta sig inflytande i proportion till sitt väljarunderlag gäller inte längre.
Det som sker nu är inte vad vi annars är vana vid, att varje parti strider för sina förslag utifrån sin egen politiska ideologi. Det nya är att fem partier, med var för sig skilda ideologier, tar avstånd från ett annat demokratiskt parti av ideologiska skäl. Man kan inte ens tänka sig att SD i sakfrågor kan ha något gemensamt med den övriga demokratiska parnassen. Gråsossen Löfven väljer att leva med liberal sakpolitik med insikten om att det just nu är liberalismen som utgör den politiska mittpunkten.
Det är kanske så, att pragmatisk socialism i grunden också är en form av liberalism, eller möjligen socialliberalism.
Liberalerna menar att lösningen på världens problem ligger i att politiskt förverkliga den liberala ideologin. Den syftar nämligen till en gränslös värld utan nationer. Den bortser helt från att mänskligheten är en organisk entitet och reducerar därför människor till fristående subjekt, som man kan få att samverka genom rationalistisk argumentation och social ingenjörskonst.
I det avseendet har den mycket gemensamt med den socialistiskt/marxistiska ideologin, vilket framgår av att både Annie Lööf och Jan Björklund, som båda står för en liberal ideologi, släpper fram en S-regering framför en M/KD-regering.
Så var går den ideologiska skiljelinjen i det nya politiska landskapet? Vad är skillnaden mellan vad de fem partierna är överens om som gemensam ideologi, i motsats till den ideologi som Sverigedemokraterna företräder?
För att besvara frågan måste man ta in ett större internationellt perspektiv. Sverige är ingen ö. Det som sker i Sverige är en del av en internationell rörelse, där människor slits mellan att bejaka sitt intuitiva behov att kunna förstå sig själv i förhållande till någon form av nationell identitet med en historisk berättelse – eller att ge sig ut på en äventyrlig färd mot en global internationalism, där varje individ rationellt väljer sina nära relationer utan hänsyn till familj, folktillhörighet eller religion i en värld av överstatlighet – det liberala projektet.
Att människor över huvud taget nu tvingas ta ställning till dessa alternativ, beror på att liberalismen blivit den överordnade ideologi som den politiska och ekonomiska eliten använder sig av för att motivera överstatliga projekt och en världsordning utan nationella gränser. Det måste vara mer än en tillfällighet att Annie Lööf känner sig hemma i den Trilaterala kommissionen, som många menar verkar för en global världsregering.
Sverigedemokraterna har, med sitt försvar för en nationell identitet, blivit en tillflykt för människor som inte orkar ta in tanken på en global världsordning – även om man vet att Sverige inte är hela världen. Man gör det lätt för sig om man beskriver all känsla för nationell identitet som nationalism i patriotisk, chauvinistisk mening. Man kan inte kommunicera med väljarna i SD från den utgångspunkten, därför att man inte känner sig tilltalad med sådana fördomar.
Det faktum att SD vuxit på de andra partiernas bekostnad visar att människors val har skett utifrån mer närliggande preferenser än en viss ideologi.
Den politiska kampen mellan nationalism och internationalism har drabbat oss.
I den kampen blir Liberalerna tillsammans med dem som ser liberalismen som politikens mittfält, samt SD, med sin betoning av nationell identitet, de två huvudmotståndarna. Framför allt företräder SD en mer pragmatisk internationell solidaritet, vilket ses som ett hinder för EU:s federativa ambitioner.
I det nya politiska landskapet är konflikten uppenbar och den får ett ideologiskt innehåll. Det står mellan en rörelse som vill ge plats och erkännande till en nationell identitetskänsla och det liberala projektet som öppnar för en ny världsordning av överstatlighet.
Jag tror att vi måste kunna tackla våra gemensamma problem som mänsklighet med bevarandet av nationell identitet och kunna bejaka det ”lilla och nära livets” betydelse för den, trots allt, ”lilla människan” i den ”stora världen”. Vi måste respektera att människor är personer med en egen identitet och egna drömmar för sitt liv, och bejaka det organiska och genuina sammanhang som utgör mänsklighetens konstitutionella arvedel. Liberalismens kalla, rationalistiska och libertinistiska ideologi håller inte att bygga ett samhälle på.
Sverige kommer att vara mycket annorlunda på många sätt efter den här regeringsbildningen. Det blir allt viktigare för oss som kristna att värdera det ideologiska innehållet i de politiska vägvalen!