Min bön inför 2021 var och är att den kristna församlingen i Sverige skulle dö. 

… att hon skulle dö bort från den ödesdigra människofruktan och det felriktade bekräftelsebehov som så länge har hemsökt henne på bekostnad av Andens smörjelse och den väckelse hon så ofta har gett uttryck för att längta efter.

… att hon skulle dö bort från sin uppenbara oro för medial kritik och den sekulära världens förakt för att i stället frimodigt och djärvt försvara, stå upp för och ”kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Jud 3).

… att hon skulle dö bort från pragmatismens anda som högljutt proklamerar ”om det ger mänskligt önskade resultat måste det vara bibliskt och välbehagligt inför Gud” och komma till insikt om att kyrkans sanna attraktion ligger i att inte likna världen.

… att hon skulle dö bort från sin vidspridda likgiltighet inför och direkta acceptans av oomvänd synd och regelrätt orenhet (inte minst vad gäller sexuell omoral av olika slag) som sprider sig i hennes mitt, till Satans stora förtjusning.

… att hon skulle dö bort från sin välvilliga inställning till samarbete med heretiker och avfälliga ”kyrkor” som förnekar i princip varje historiskt kristen dogm och lära som existerar och inse att enhet utan renhet är lika med falskhet.

… att hon skulle dö bort från en flummig och innehållslös förkunnelse som inte på tusen år skulle kunna kvalificeras som vare sig ”apostolisk”, ”evangelisk” eller ”biblisk”.

… att hon skulle dö bort från sin farligt förvirrade teologi som gång efter annan behandlar primära frågor som sekundära och sekundära frågor som primära.

… att hon skulle dö bort från sin vägran att varna människor för Guds vrede och ett evigt helvete. 

… att hon skulle dö bort från sin bekvämlighet och materialism för att i stället börja ge nitiskt och passionerat av sina ekonomiska tillgångar i missionsbefallningens namn.

… att hon skulle dö bort från en syn på konvertering som snarare liknar vidskeplighet (”blunda, räck upp din hand och upprepa de här orden”) än nytestamentlig praxis (”omvänd dig och förtrösta på Kristus och Kristus allena”).

… att hon skulle dö bort från sin tveksamhet inför och i värsta fall förnekelse av påståendet att hela Skriften, utan undantag, är Guds inspirerade, felfria, ofelbara, tillräckliga, nödvändiga, auktoritativa och livsförvandlande Ord.

… att hon skulle dö bort från sin gudlösa tystnad kring den verksamhet som årligen tar livet av tiotusentals dyrbara bebisar skapade till allsmäktig Guds egen avbild.

… att hon skulle dö bort från sin ständiga tendens att tiga om korset när detta tema – Kristus som korsfäst och uppstånden igen – borde vara hennes enda vision och främsta ärende till en, inte döende, utan död, värld.

… att hon skulle dö bort från sina egna preferenser och åsikter, oavsett område, spika upp dem på Golgata kors och sedan med förkunnelse, verksamhet och hela sitt väsen deklarera ”inte som vi vill, men som du vill – kosta vad det kosta vill”.

… att hon skulle dö bort från sin uppenbara otro, som tar sig uttryck genom så många av hennes ecklesiologiska uttryck och prioriteringar och än tydligare i hennes förkunnelse, inför denna enkla sanning: ”evangeliet är Guds kraft till frälsning för var och en som tror” (Rom 1:16).