Frågan om hbtq är uppe för debatt i de frikyrkliga samfunden och i landets kristna tidningar. I den generella debatten uppfattar jag att perspektiv som tolerans och intolerans ofta ställs mot varandra på ett sätt som inte ger en rättvis bild av vare sig kyrkan, det bibliska materialet eller kyrkans kallelse.
Kyrkans uppdrag är att nå ut till alla världens människor med evangeliet om frälsning. I detta uppdrag mötte Jesus många olika människor, och han drog sig inte för att söka upp dem som samhället stött bort. Jesus mötte människor där de var och i det tillstånd som människor befann sig i. Jesus lyssnade in sina medmänniskor för att förstå dem och på bästa sätt kunna vägleda dem in i omvändelse och frälsning.
I detta har kyrkan haft det svårt i mötet med hbtq-personer. Detta har inte så sällan lett fram till att kyrkan inte nått fram till denna grupp av människor. Här behöver kyrkan göra bättring!
Men för att kyrkans möte och dialog ska bli fruktsam och möjlig måste även motparten vilja lyssna in kyrkan och höra vad det kristna budskapet faktiskt säger om det liv som många inom hbtq-rörelsen lever. Det behöver finnas en vilja och ambition att också förstå kyrkans uppdrag och det kristna budskapet.
Vad är då kyrkans budskap, och vad är det Jesus genom kyrkan i första hand inbjuder oss människor till? Genom sin kärlek inbjuder Jesus alla människor till korsets försoning, där vi alla ges möjlighet att lägga fram vår synd och vända om.
När det propageras för att kyrkan måste välkomna alla utan förbehåll är det sant utifrån att alla människor kallas till omvändelse från sin synd och försoning med Gud. Det är dock inte förenligt med evangeliet om människor i detta inte samtidigt uppmanas till att vända om och lägga fram sitt liv, sin brottningskamp och sin sexuella synd inför Gud.
Den tolerans som leder fram till ett evangelium utan korset, utan kallelsen till omvändelse från synd, leder inte till försoning och måste förkastas. När försoningens och omvändelsens betydelse uppfattas som intolerant måste vi reagera, därför att det inte finns en kristen tro utan detta.
När Jesus i Johannes 8 möter äktenskapsbryterskan möter han henne med kärlek och uppmanar henne till omvändelse. När Jesus i Markus 10 möter den rike mannen står det att han ”fick kärlek till honom” och att Jesus erbjöd honom en plats vid hans sida. Men då mannen inte ville vända om lämnade Jesus honom.
Jesus mötte dessa personer med värme och kärlek, men det är klart att det inte finns en sida vid Jesus utan omvändelse. Erbjudandet att välkomna hbtq-personer utan förbehåll har därför ingen täckning hos Jesus.
Men är verkligen utlevd homosexualitet med alla dess olika varianter en synd? Eller är det så att nya historiska och bibliska bevis har kommit fram och ger underlag till en förändrad uppfattning i syndfrågan? Här går den stora skiljelinjen i debatten, där de argument som de senaste åren lyfts fram i litteratur är förvånansvärt svaga utifrån de stora anspråken.
Argumenten är spekulativa och antaganden utan tillräckligt stöd i varken den historiska eller den bibliska forskningen. Det är tydligt att den stora utmaningen här ligger i att Bibeln är så konsekvent och tydlig i syndfrågan, snarare än tvärtom. Det är därför naturligt att de bibliska argumenten till en nytolkning är så svaga och inte håller för närmare granskning.
Jag välkomnar en biblisk debatt där vi lägger fram och prövar bibliska argument. Jag välkomnar historiska studier där den bibliska kontexten kan ge kompletterande perspektiv i debatten. Men då starka och klara argument till en förändrad förståelse av bibelordet i grunden saknas, måste korsets budskap om försoning och omvändelse även gälla alla former av sexuella praktiker inom hbtq.
Något annat vore inte bara kärlekslöst utan också i högsta grad intolerant mot de personer som Gud älskar och som uppfattar sig finnas inom akronymen hbtq.