De senaste veckorna har konflikten mellan Israel och palestinierna åter trappats upp. Hamas har skjutit raketer mot Israel, som svarat med intensiva flyganfall mot Gazaremsan. Hur ska denna konflikt någon gång få en lösning? Är det möjligt med en fredlig samlevnad mellan judar och palestinier?

Tillsammans med Sigbert Axelson skrev jag 1972 en bok om Palestinafrågan och den kristna opinionen, där vi hävdade att Israel borde vara en stat för både judar och palestinier. Vi önskade en lösning som både tillgodoser palestiniernas rätt till sitt hemland och judarnas önskan att stanna kvar i Israel. Vi försvarade palestiniernas rättigheter och tog kraftigt avstånd från varje form av antisemitism.

I sitt våldsamma personangrepp mot mig i Världen idag bryr sig Johan Sundeen inte om denna bok. I stället tillskriver han mig ett antal ståndpunkter som jag aldrig någonsin haft. Han beskyller mig för lögner och anklagar mig för att ha tillhört en grupp som bidragit till ökat judehat och spridning av antisemitism.

Sundeen hänvisar till en artikel som jag skrev i Broderskap, nummer 10/1971. Men han ger inte en korrekt återgivning av dess innehåll. I artikeln kommenterar jag tio vanliga argument för en sionistisk inställning. Ett av dessa är: ”8. Palestinierna önskar utplåna Israel som stat, vill helt krossa Israel.” Detta är ett citat – ett argument för sionismen som jag återger.

Min kommentar är att det är riktigt att palestinier uttryckt sig på detta sätt. Sedan diskuterar jag vad denna målsättning innebär. Det handlar inte om att judarna ska drivas i havet eller utrotas. Det innebär inte heller att hundratusentals judiska liv skulle utsläckas, vilket Sundeen påstår. I stället är målet en stat för både judar och palestinier.

Jag skriver: ”Palestinierna eftersträvar ett Palestina med lika rättigheter för såväl judar som palestinier. Denna målsättning tillgodoser både de invandrade judarnas rätt att stanna i sitt hemland och palestiniernas rättighet att återvända till sitt eget land.”

Det är denna målsättning som jag menar att vi bör stödja. Den innebär att förståelsen av Israel som en stat för enbart judar måste upphöra. I stället vill jag se en lösning där judar och palestinier lever sida vid sida.

I dag – 50 år senare – håller jag givetvis med om att det är ytterst olämpligt att över huvud taget använda uttrycken ”utplåna Israel” och ”krossa Israel”. Dessa uttryck borde jag i min artikel 1971 ha tagit avstånd från. Det är också värt att notera att jag i dag inte längre delar den uppfattning jag hade för femtio år sedan. I dag menar jag att en tvåstatslösning – med ett självständigt Israel och ett självständigt Palestina – är en mer framkomlig lösning.

Men detta hindrar inte att det är djupt osmakligt att Sundeen tillskriver mig ett antal ståndpunkter som jag aldrig har haft. Jag har aldrig någonsin försvarat det samhällssystem som finns i Kina. Jag har aldrig hävdat att det revolutionära våldet är oundvikligt. Jag har alltid skarpt kritiserat varje form av antisemitism.

Sundeen nämner att det fanns teologer som gav sitt stöd åt Jan Bergmans vittnesmål i rättegången mot islamisten Ahmed Rami. Men han ”glömmer” att nämna att jag var den teolog som skarpast kritiserade både Bergmans vittnesmål och Sigbert Axelsons stöd för detta.

Det är sålunda Sundeen som far med uppenbara osanningar. Däremot finns det inga belägg för hans påstående att jag skulle vara inblandad i en ”50-årig härva av lögner, hat och extremism”. Detta är rent förtal.