Sanningen är att Israel överträffar sina skyldigheter genom att tillhandahålla mer än dubbla den vattenmängd som är överenskommen genom 1995 års interimsavtal med palestinierna (Oslo II). Varje palestinier får nu 150 liter per dag för privat bruk, en vattenmängd som ligger över WHO-gränsen på 50–100 liter per person och dag. Det är genom palestiniernas oförmåga att leva upp till sina skyldigheter i avtalet som brist uppstår genom illegal borrning, läckage och föroreningar.

Det ska också noteras att 96 procent av palestinierna i dagsläget har tillgång till allmänt dricksvatten medan endast 10 procent var uppkopplade till ett vattennät före 1967. Den så kallade ockupationen har inte reducerat palestiniernas tillgång till vatten utan tvärtom drastiskt ökat den.

Vidare gör Israel omfattande investeringar i vattenteknologi för att ytterligare förbättra utnyttjandet av befintligt vatten. Den Palestinska myndigheten gör inga betydande investeringar i vattenrelaterad teknologi utan lägger i stället 2,7 miljarder kronor årligen på att betala löner till fängslade eller frigivna palestinska terrorister samt familjer till terrorister.

Skulle den Palestinska myndigheten fokusera på att investera i ekonomi, samhälle och teknologi så skulle också palestinierna ha mindre problem med sin vattenförsörjning.

Bortsett från bristen på investeringar lider delar av den palestinska befolkningen av vattenbrist just på grund av den Palestinska myndighetens notoriska oförmåga att leva upp till sina skyldigheter i vattenavtalet med Israel.

Otillåten borrning:  Otillåten borrning av brunnar pågår ständigt på Västbanken, något som kontaminerar och förstör grundvattnet. För närvarande finns över 250 oreglerade palestinska brunnsinstallationer som pumpar stora mängder otillåtet vatten.

Kontaminering: Under 2015 genererade palestinierna 64 miljoner kubikmeter avfallsvatten. Detta förblev till sin övervägande del orenat och som en följd därav kom 34 miljoner kubikmeter att släppas ut och förorena grundvattnet och miljön till skada för både israeler och palestinier.

Vägran att reglera vattenkonsumtionen och åtgärda läckage: Den palestinska vattenkonsumtionen är lägre än tillgången på grund av vattenförlust, resulterat av läckage och illegalt vattenutnyttjande, som heller inte inkluderas i statistiken.

Som en del av vattenavtalet 1995 ingick också upprättandet av en stående Joint Water Committee (JWC), under gemensamt ordförandeskap av cheferna för de palestinska och israeliska vattenmyndigheterna – vilka gemensamt måste överenskomma om varje nytt vattenprojekt. Den överväldigande delen av de palestinska förslag som behandlats av JWC har blivit godkända. Palestinierna har dock sedan 2012 avbrutit sin medverkan i JWC och i projekt som skulle ha gynnat både palestinier och israeler.

Sorgligt nog har Palestinska myndigheten, i stället för att leva upp till sina åtaganden i vattenavtalet, valt att politisera frågan för att på sin egen befolknings bekostnad söka demonisera Israel – enligt välbekant mönster från andra frågor och internationella samarbetsorganisationer. Orsakerna till vattenläckage, illegal borrning och andra vattenrelaterade problem under den Palestinska myndighetens kontroll kan alltså härledas till myndighetens dysfunktionella samhällsstyre.

Palestinska myndigheten har, bland palestinierna själva, gjort sig känd som korrupt, ineffektiv och auktoritär. Ledarna för Palestinska myndigheten och Fatah har blivit miljardärer medan kritiska journalister och andra fängslas och torteras. President Mahmoud Abbas är inne på det 13:e året av ett fyraårigt mandat.

I sin artikel i Svenska Dagbladet baserar sig Jenny Stiernstedt på ett palestinskt narrativ som hon på plats tagit del av under en resa organiserad av Svenska kyrkan – vilken också tillsett att några israeliska perspektiv i denna fråga inte presenterats.

Endast om man förmår att även rapportera kritiskt om den Palestinska myndighetens misslyckanden kan västlig media vara en trovärdig röst i konflikten mellan palestinierna och Israel.