På debattplats i gårdagens tidning kritiserar Pascal Andréasson min Mot väggen-text (VID 9/7), där jag hävdar att en kristen kan jobba som polis eller militär – och att våldsanvändning inom dessa jobb är legitim (även om den självfallet kan missbrukas).

För det första tycks Andreasson tro att jag likställer samvetet med Guds ord. Guds ord trumfar samvetet, men Bibeln säger också att vi måste lyda samvetet även när det förbjuder oss något som Bibeln tillåter (som att äta kött offrat till avgudar). Samvetet ska lydas när det säger nej – men det betyder inte att samvetet per automatik ska lydas när det säger ja, vilket Andréasson tycks tro att jag menar. Den vars samvete förbjuder allt våld bör lyssna på sitt samvete.

Det gäller också kristna poliser och militärer. De bör följa order, men måste ordervägra när deras samveten säger nej. Den rätta ordningen är alltså: Guds ord, samvetet och därefter överheten.

Jesus är fridsfursten, men samtidigt den som med våld drev ut månglarna ur templet. I Uppenbarelseboken varnar Jesus för att han ska komma och strida mot villolärare ”med min muns svärd” (Upp 2:16) och det står också att ”Guds Son” (Jesus) redan lagt villoläraren Isebel på sjukbädden och att han kommer att ”döda hennes barn” (Upp 2:20–23). Jesus varnar för Guds dom mot Jerusalem, vilken också kom år 70. Jesus kallar det för ”straffets tid” och ”vredesdomen” (Luk 21:22–23).

Dödligt våld genom Jesu egen dom eller genom människor är alltså något Jesus inte nödvändigtvis motsätter sig eller förkastar. Det kan i stället vara en del av Guds rättmätiga dom i historien. På samma sätt talar Paulus om överheten i Romarbrevet 13. Överheten är ju en ”Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda” och detta sker alltså med ”svärdet”, det vill säga våldsanvändning (Rom 13:4).

Det tycks mig som att Andréasson får stora problem med att harmoniera GT med NT. Stora delar av GT handlar om krig, och somliga av dem inte bara tillåts utan även befalls av Gud. Visst är det så att krig inte ingår i Guds perfekta vilja, men i en syndig värld har Gud både rätten och ”plikten” att döma.

Det tydligaste exemplet finner vi i Josua bok, där Gud befaller krig mot folken i Kanaans land. Intressant nog tar både Stefanus och Paulus upp detta och beskriver det som ”folken som Gud drev undan för dem” (Apg 7:45) och som att Gud ”utrotade sju folk i Kanaans land och gav deras land i arv åt sitt folk” (Apg 13:19). Detta är ett tydligt bejakande i NT av Guds dom genom Israels krigförande män.

Hur kan man få en sammanhållen bibeltro om man tolkar NT på ett sätt som gör Guds ord i GT moraliskt förkastligt? Särskilt som Hebréerbrevets författare säger om några av trons hjältar att de ”besegrade kungariken … blev starka i strid och drev främmande härar på flykten” (Hebr 11:33–34). Har vi samma tro som dessa hjältar, eller bör vi – som Andréasson tycks mena – fördöma deras krigshandlingar?

Det är intressant att Andréasson inte själv motsätter sig våldsanvändning för poliser, utan bara för militärer. Men också poliser måste använda våld, ibland även dödligt våld. Hur får Andréasson ihop det? Och om vi har rätt att försvara oss med polisiärt våld så är det svårt att se något principiellt hinder mot ett militärt försvar.

Exemplet med Srebrenica är talande eftersom det var militärt våld från USA mot Serbien som satte stopp för Milosevics folkmordsplaner i Bosnien och Kosovo. Ett exempel som tycks stödja min hållning snarare än Andréassons.

Jag säger inte att dessa frågor är lätta. Inte heller säger jag att militärt (eller polisiärt) våld alltid är moraliskt tillåtet. Vi känner alla till vidriga övergrepp gjorda av både polis och militär.

Men jag kan inte se hur man på allvar kan hävda att Bibeln eller Jesu lära är principiellt pacifistisk. GT beskriver Guds krig, och Jesus bejakar hela GT. Paulus bejakar överhetens med dess våldsanvändning som Guds tjänare, och samma hållning bör den ha som tror att Guds ord finns i GT, Jesu ord och apostlarnas ord.