Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra.
Johannesevangeliet 13:34

Världen idag

Högkyrkligheten har det inte lätt i dagens debattklimat

Som nejsägare till bland annat samkönade äktenskap har högkyrklighetens företrädare det inte lätt i dagens offentlighet, men de tänker inte frivilligt överge sin teologi. Det skriver Bengt-Olof Dike i en reflektion över Anders Brogrens artikel ”Biskops- eller politikerkyrka?”.

Debatt · Publicerad 00:00, 7 apr 2021

Utpekade, åsidosatta, hånade, nejsägare till samkönade äktenskap, envisa, stämplade som homofober och motståndare till jämställdhet och därigenom ständigt sedda över axeln i Svenska kyrkan.

Ja, den krympande högkyrklighetens företrädare har det inte lätt i dagens offentlighet och dess debattklimat. Men de utgör ett segt släkte och tänker inte frivilligt överge sin teologi. Ståndaktigt bildar de front i ”Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen”, som deras organisation tillspetsat kallas – med adress till alla andra i kyrkan som inte anammar deras teologiska slutsatser.

Har alltså Svenska kyrkan officiellt lagt Bibeln åt sidan för andra rättesnören? Naturligtvis inte, även om kritikerna gör sitt till för att beskriva exempelvis kyrkomötet som politiskt styrt.

En som sätter politikerstämpeln på kyrkomötet är, exempelvis, prosten Anders Brogren, tongivande i Kyrklig samling och redaktionsmedlem i Svensk Pastoraltidskrift. Han har för Finlands teologiska institut författat en kortare historik över Svenska kyrkan, som finns att ta del av på nätet på webbsidan Kyrklig dokumentation, ”Från biskopskyrka till politikerkyrka”.

Där påminner han inledningsvis om att det är Jesus Kristus som grundat kyrkan. Men vem har nu auktoriteten där? Vem är summus episcopus (kyrkans överhuvud; red anm)? Från Frälsaren till Stefan Löfvén, är det som Brogren försöker antyda.

Så illa är det förstås inte i vår kulturbärande, traditionsrika och älskade svenska kyrka. Man ska komma ihåg att beskrivningen av den är en partsinlaga. Men en läsvärd sådan, som – med korta nedslag – spänner över hela det drygt tvåtusenåriga kyrkliga historiefältet, där huvuddelen ägnas åt utvecklingen under de senaste decennierna.

Författaren påminner om den häftiga agitationen mot ”tronen, altaret, svärdet och penningpåsen” från Socialdemokraterna i början av 1900-talet via redaktören från samma parti, Arthur Engberg, som likställde kyrkan med staten – men organiserad för religiös verksamhet.

Därefter tog i skilda steg den demokratiska folkkyrkan form via en riksdagsmotion av Harald Hallén och biskopen i Västerås, Einar Billing, som i kyrkomötet var verksam för saken. Sedan följde kyrkofullmäktigeförsamlingar och andra kyrkliga beslutsinstanser, där partilistor var vanliga, varpå striden om kvinnopräster blev en av 1900-talets största kyrkliga konflikter och där som bekant högkyrkligheten tvingades retirera.

Många har än i dag inte glömt nederlaget, som de anser står i strid med Skriftens ord men som på ett tidigt stadium inte var svårt att förutse. Att vi fortfarande får se attacker inför kyrkovalen – säkerligen även i det som stundar i år – om att den lilla minoritetens åsikt om kvinnopräster bottnar i en förlegad syn på jämställdhet är nonsens och ovärdigt, eftersom det handlar om biblisk tolkning och tro.

(Men, kan man som undertecknad kvinnoprästanhängare undra, vilken är då den avgörande skillnaden, om en kvinna läser samma texter och ber samma böner som en man? Ordet är ju detsamma, har samma kraft och värden vem som än förmedlar det.)

När Anders Brogren sedan kritiserar direktvalen i kyrkan, partier som ställer upp i dem, prästernas lokalanställning, kyrkans ensidiga hållning i Israel-Palestinafrågan, för att nämna några exempel, är han inte ensam.

Samkönade äktenskap hör inte heller hemma i kyrkan, anser han. Under senare år har tanken på ett vigningstvång för sådana äktenskap förts fram. Om den realiseras skulle det naturligtvis bli ett ramaskri inte bara hos högkyrkligheten.

Det hävdas inte sällan att det existerar en ”åsiktskorridor” i kultur- och samhällsdebatten. Dock nämns sällan Svenska kyrkan i det sammanhanget. Men vi får inte glömma att de som innanför kyrkportarna granskar sin jordiske huvudman, vågar ta strid, drivs av sitt samvete, sin tro och övertygelse och rakryggat står upp för vad de anser vara rätt och riktigt – naturligtvis med respekt för kyrkoordningen (KO) – också är Svenska kyrkans tjänare.

Varför skulle då saltstänk i den inom­kyrkliga debatten vara av ondo?

Det hävdas inte sällan att det existerar en ”åsiktskorridor” i kultur- och samhällsdebatten. Dock nämns sällan Svenska kyrkan i det sammanhanget.

Ny missionsorganisation viktigt och uppfriskande initiativ

Ledare I en tid då fysiska gudstjänster förbjudits, då många församlingar och samfund långsiktigt krymper... tisdag 13/4 00:10

Arvet som Ebba inte bryr sig om

Ledare När Kristdemokraterna i förra veckan presenterade sitt jämställdhetspolitiska program väcktes... tisdag 13/4 00:00

Ett osannolikt men avslöjande samtal med en jordansk chaufför

Israelkommentar Att verkligheten och rapporterna från Israel sällan stämmer är vi här i Israel vana vid, men ibland...
Podcasts
Följ Världen idag i sociala medier