Det förefaller nu i april 2023 som om blott två (2) riksdagsledamöter (av 349) i dag skulle rösta nej till ett förslag att ”stärka” den så kallade aborträtten genom att med omröstning i två på varandra följande riksmöten få den inskriven som en del av svensk grundlag.
Om bara två (2) säger nej kan det ändå räcka för att förslaget inte går igenom.
Det kan nämligen för alla bli uppenbart att det enda bärande motivet för abort som ett grundlagsskyddat ingrepp i fostrets och kvinnans liv är en jämställdhetsfråga.
Det är absurt att tala om en kvinnas lagliga rätt att av samhället begära avlägsnande av ett levande mänskligt foster utan att ta full hänsyn till fostrets rätt till liv och ett lagligt försvar mot ingrepp som förnekar detta liv. Det är ensidigheten i motiveringen för en sådan lagändring som är absurd. Man är helt förblindad i kravet på ”kvinnans rätt” att bestämma över det liv hon bär inom sig efter samlag med en man som också har del i fostrets liv och är dess blivande pappa.
Man är blind för konsekvenserna av ett ingrepp i fostrets liv som är både grymt, känslokallt och stridande mot alla begrepp om människors lika värde och det mänskliga livets värdighet.
Att göra denna handling laglig är motstridigt mot själva syftet med samhället, som är att försvara och främja mänskligt liv. Det är att underkänna själva samhällets existens att låta grundlagen för all framtid godkänna ett orättvist mördande av människor i deras första och mest hjälplösa livssituation.
Vad förslagsställarna vill åstadkomma genom att kräva införande av ”rätten till aborterande av levande foster” i grundlagen är, att det aldrig mer ska kunna ifrågasättas eller röstas bort. Rätten att döda mänskligt liv ska i framtiden vara höjd över all kritik och immun mot alla invändningar.
Det är ett förslag som bara är möjlig i en total åsiktsdiktatur. Om demokratin bara representeras av två (2) riksdagsledamöter är det ett totalt misslyckande för hela den demokratiska idén. En majoritet i ett parlament röstar för en objektivt sett ond gärning. Majoriteten gör sig själv den värsta möjliga otjänst. Samhället måste genom lag beskydda livet hos både en gravid kvinna och ett koncipierat barn.
Ensidigheten i motiveringen för en grundlagsändring är enligt alla normala begrepp en skandal. Den leder till en hänsynslös grymhet som vi i historien sett genomförd både i fascistiska stater som Nazityskland och det marxist-leninistiska Sovjetunionen, som levde som kommunistisk enpartistat fram till dess sammanfall.
Att denna antihumanism smugit sig in i det tidigare moraliskt högtstående Sverige är tecken på rationell svaghet och principlöshet. Samhället kan inte hållas ihop med så svaga grundsatser utan undergräver sin egen framtid.