I Världen idag den 23 november argumenterar Reformationsbibelsällskapets företrädare Bo Hagstedt och André Juthe för Textus Receptus som grundtext för bibelöversättning i dag. I deras presentation lyser det fram en hedervärd strävan att ära Bibeln som Guds ord. De citerar löften om att Herren ska bevara sitt ord och kopplar det till sin önskan om att äga en textvariant som varit i bruk i helt oförändrat skick under Kyrkans hela historia.

Den som fördjupar sig i textforskningen, alltså studiet av likheter och skillnader mellan de cirka 5 000 grekiska bibelhandskrifter som bevarats till i dag, upptäcker dock en del skillnader mellan de cirka hundra äldsta handskrifterna från fornkyrkans tid – alltså 100-tal, 200-tal och 300-tal (till exempel Vaticanus) – och de senare från kyrkans mer etablerade tid, från 400-talet och framåt. Det handlar om mindre skillnader som ofta går den genomsnittlige bibelläsaren obemärkt förbi och aldrig påverkar någon biblisk lära, eftersom lärofrågor alltid grundas på ett flertal ställen genom hela Skriften.

Hur ska man då förklara det faktum att bysantinska bibelhandskrifter från 400-talet och framåt generellt har en något längre och mer samstämmig text? När kyrkan var fredad från förföljelse och kunde organisera sig, tycks man ha gjort en översyn och harmonierat sina bibelhandskrifter. Ett exempel är den korta versionen av Fader vår som Jesus ger oss i Lukas 11. Den senare bysantinska majoritetstexten har även här den fulla Fader vår som vi känner från Matteus 6, medan de äldsta handskrifterna har den mer korthuggna variant som finns i våra biblar i dag.

Förenklat kan man alltså säga att den troligaste förklaringen är att den bysantinska textformen i små detaljer har bearbetats och snyggats till inför den officiella utgivningen som Kyrkans gällande bibeltext. Därför passar den bysantinska textformen logiskt ihop med den katolska och ortodoxa tanken att bibelordet är underordnat Kyrkan och får sin auktoritet av den Kyrka som Kristus har instiftat på jorden.

Den protestantiska rörelsen ville i stället söka sig "ad fontes" (tillbaka till källorna) och finna en mer ursprunglig auktoritet hos Jesus själv och hans apostlar. Därför har textforskningen som disciplin vuxit fram i det protestantiska väst, som en linje i denna strävan. Vetenskapliga utgåvor, som Nestle-Alands, utgår från de äldsta handskrifterna från 100-tal, 200-tal och 300-tal, före den bysantinska redigeringsprocessen. Det är därför mer logiskt för protestanter som sätter Bibelns auktoritet över de traditionella kyrkornas att utgå från en sådan utgåva för sin bibelöversättning.

Man ska sedan skilja mellan den gamla bysantinska texten, med anor från 400-talet, och den så kallade Textus Receptus, framställd från ett tiotal europeiska medeltida handskrifter på 1500-talet, utifrån den vetenskap som då fanns tillgänglig. Det finns cirka 1000 (!) skillnader mellan Textus Receptus och den bysantinska majoritetstexten (för en lista, se www.bible-researcher.com/robinson-scrivener.html). Det är därför vi inte tror att Textus Receptus är den ursprungliga grundtexten, eftersom denna textvariant varit i bruk endast från 1500-talet.

För dem som tror att Kyrkans tradition är överordnad Skriften är den bysantinska texten från 400-talet ett naturligt val. I den nya Folkbibeln hedrar vi den bysantinska texten genom att inkludera de viktigaste läsarterna därifrån som fotnoter – på så sätt får läsaren en inblick i denna texttradition. Men som grund för själva bibeltexten vill vi använda de allra äldsta bibelhandskrifterna, som med störst sannolikhet ligger närmast den text som kom från apostlarnas pennor och diktamen. På så sätt vill vi fortsätta den strävan som både Erasmus och reformatorerna verkade för: ”Ad fontes”, ännu närmare den ursprungliga källan!