Jag satt på flyget tillbaka till Köpenhamn och bad. Jag bad för familjen, för organisationen jag leder, för kollegor i andra organisationer och så bad jag för flyget jag befann mig på. Jag hörde mig själv säga. ”Låt mig få vara ett ljus för dig Herre, här just nu”. Jag slog upp ögonen och insåg att den lilla trötthet jag nyss känt var som bortblåst. Något hade slagits på inne i mig och jag såg mig försiktigt omkring. Känslan växte allt starkare i mig. Jag VILL ju verkligen vara ett ljus här just nu.

Ibland får jag frågan hur man bör göra när man evangeliserar. ”Ja, du kan kanske kan börja med att säga 'hej' till någon, till exempel”, brukar jag svara då. Nu tittade jag mig försiktigt omkring och noterade kvinnan som satt till höger om mig. ”Varför gå över ån efter vatten?” tänkte jag. ”Hej. Var kommer du ifrån?” Hon skrattade till och tyckte nog att jag var lite konstig som inte såg och förstod det, med tanke på landet vi flög ifrån. ”Jag är från Turkiet.” Där började ett samtal som avhandlade allt ifrån turkisk mat, historia och nationalism till den svåra situation världen befinner sig med krig och ekonomisk recession.

Jag förstod snart på henne att hon var ganska desillusionerad. När jag då uttryckte att vårt hopp självklart måste vila i Gud tittade hon förundrat på mig. Hon ursäktade sig med orden att hon själv inte var så religiös. ”Vad bra” sade jag. ”Det är inte jag heller och Gud vill absolut inte att vi ska vara religiösa. Men Jesus har förvandlat mitt liv,” sade jag, och fortsatte sedan att dela evangeliet och vad Gud har för tanke med hennes liv. Hon fullkomligen sög i sig allting och fortsatte att ställa mängder med följdfrågor. När jag till sist frågade om jag fick be för henne, var responsen omedelbar.

Medan jag bad visade Herren mig ett märkligt mönster över hennes bröstkorg, vilket hon förvånat bekräftade som ärr som fanns där. Också att hon hade smärta i sin vänstra axel. Jag fick be igen och hon upplevde att något ”positivt” hände i kroppen och i hennes själ. Jag kan ju inte säga att jag var direkt förvånad. Jesus älskar ju att göra sådant här, men för henne var detta något helt revolutionerande. Men det vackraste var ändå att det vare sig var förbönen eller de profetiska orden som berört hennes starkast. ”Ingen man möter är ju så här positiv och säger så här uppmuntrande saker till andra,” fortsatte hon. ”Hur blev du så här?” Jag log, pekade bara lite försiktigt uppåt och hon skrattade till. ”Ja, jag ser och hör och det när du talar. Jag förstår att det måste vara så.” När vi precis landat var hon överväldigad och tackade mig upprepade gånger för allt jag hade delat.

Trots att jag nog har rest mer än de flesta, har jag aldrig egentligen tyckt att själva resandet är speciellt roligt. Men sådana här resor tycker jag om! Reflekterandes så här efteråt inser jag att långresor där man liksom ”är fast” med dem som sitter bredvid är de bästa! Kanske du tillhör dem som tänker, när du läser det här: ”Något sådant skulle jag aldrig kunna göra. Jag vet ju inte hur man gör. Hur börjar man liksom?” Till dig skulle jag vilja säga; be en kort bön, se dig omkring och börja sedan med att säga ”hej” till någon i din närhet.