Björn Lénberg bor sedan många år tillbaka i Frufällan, strax utanför Borås, där han också växte upp. Tron på Gud var då ganska långt borta för hans egen del, även om pappan var med i Frälsningsarmén.

– När jag var 15 år tyckte jag att det där med kristna var naivt, det var inget för mig. Men jag ville heller inte bli en vanlig ”Svensson” utan jag ville gå min egen väg, berättar han.

Motorcyklar blev en stor del av hans liv – men höll också på att kosta honom detsamma, när han var med om en olycka som 18-åring

– Det gick ju bra, som du ser. Men läkaren sade efteråt när han såg mig: ”Här kommer en som har varit så nära döden som man kan vara, och lite till.”

Som ung gick Björn på handelsskola och startade senare en bilimportfirma. När denna stod på sin topp sålde han mellan 500–600 bilar per år, byggde nya lokaler i utkanten av Borås och hade flera anställda.

– Jag var då störst i Skandinavien på amerikanska bilar, berättar han.

År 1984 blev han medbjuden till en träff med det kristna företagarnätverket Full Gospel Businessmen, där han fick höra ett vittnesbörd om hur en annan – även han bilförsäljare – blivit en troende.

– Det där grep verkligen tag i mig, trots att jag inte kunnat ta till mig tron, från det att jag var 15 år tills jag var 42, berättar Björn.

Dessutom var det en i nätverket som profeterade in i hans liv.

– Jag insåg att det där är Gud, det var en sådan träffsäkerhet.

I bilen på väg hem efter mötet satt Björn i bilen och vrålade: ”Det är sant! Jesus lever!” för sig själv. Redan morgonen efter var han som en ny person.

– Jag började gå upp på morgonen för att läsa Bibeln, jag började äta sundare – och kammade håret åt ett annat håll bara för att visa att det hade hänt något i mitt liv, säger Björn och skrattar till.

Björn fick fler och fler förfrågningar om att åka ut och predika i olika sammanhang. Han gjorde även sin första missionsresa till Polen, vilket följdes av en resa till Ryssland.

– Jag köpte en Lada, fyllde ett helt släp och åkte till Moskva. Det gav mersmak.

Ett par år efter att han blivit en kristen beslöt han sälja sitt företag för att helt fokusera på missionsresor och hjälpsändningar.

– Jag hade tjänat ihop pengar och ville i stället satsa på att vara missionär. Det kändes så viktigt att sprida det här budskapet, berättar han.

Han hade kvar några hyreshus, som han har sålt efterhand, vilket har gjort att han betala alla sina missionsresor själv. Han har också fått mängder av saker skänkta, från alltifrån sjukhus till matbutiker och företag.

Resorna har avlöst varandra – han har knappt hunnit hem innan det burit iväg på nya resor.

– De vi kom till hade det alltid fattigt och eländigt, men vi kunde få komma och lyfta upp dem, berättar han.

När Björn fyllde 50 år önskade han sig pengar till att köpa en buss för sina missionsresor, och fick ihop både det och lite till. Han köpte en buss med plats för 62 passagerare, som under många kommande år skulle komma att göra totalt 114 missionsresor till bland annat Ukraina, Vitryssland, Israel och Kina.

– När den hade gått 125 452 kilometer gav jag bort den till Oasrörelsen, säger Björn och skrattar till på nytt.

Under resorna har Björn och de team han haft med sig inte bara fått dela ut mat och förnödenheter – såsom sjukhusmateriel – utan även delat ut över 250 000 biblar och fått be för ett stort antal människor.

Teamen har också fått vara med om otaliga under, mirakler och helanden under sina resor.

– Det tar tag i en människa att få se ett under ske. Det betyder mycket, säger Björn.

Vid ett tillfälle fick Björn vittna och predika för tio livstidsdömda fångar i Vitryssland.

– När jag bad dem som ville starta ett nytt liv att ställa sig upp, reste sig tio av fångarna och grät.

Björn berättar särskilt om en resa, som gick ända till Etiopien, där minibussen och husvagnen de hade med sig var så fyllda med förnödenheter att stänkskärmarna slog i marken och de tvingades packa om.

När de kom till en gränspassage i Syrien blev de stoppade av en vakt, som menade att det som de hade med sig var värt 100 000 dollar (omkring en miljon kronor) och att Björn var tvungen att betala tio procent av det i tullavgift.

– Jag gick tillbaka till bussen till de andra och bad till Gud om en utväg. Då såg jag hur gränsvakten haltade på ett ben, berättar Björn.

Det visade sig att vakten hade skadat sig vid fem års ålder och att det inte gick att göra något åt skadan. Björn frågade då om han fick be för vakten – som var muslim – och efter en del tjatande gav han med sig.

– Det var nästan löjligt, han satt bara och skrattade åt mig.

Men Björn bad en bön – och plötsligt sträcktes höften på vakten ut, liksom hans båda ben, där det ena tidigare varit några centimeter kortare än det andra. Nu var de lika långa.

– Alla runt omkring såg skillnaden. Vakten satt chockad kvar innan han började gå – helt perfekt!

Strax därefter kom ännu en vakt med en skada, denna på en arm, och även han blev helad.

Vakterna själva kunde inte riktigt tro på vad de fått vara med om, men släppte förbi Björn och hans sällskap över gränsen.

– Det var en stark upplevelse för oss allihop. Jag kunde inte hålla mina tårar tillbaka, berättar Björn.

Vid ett annat tillfälle hade Björn och ett team från en bibelskola gjort en resa till Israel. På väg hem skulle de ta en färja, som de hade bokat innan avresan, men det blåste så mycket att ingen båt skulle gå under dagen. Utsikterna såg även dåliga ut för nästkommande dagen.

Men Björn och teamet, 28 personer, fick ändå köra ombord på båten och där vänta på avresa. Under tiden fick de låna en biograf för att be – och när de hade bett kom de ut till ett kav lugnt hav.

– Personalen sade att de inte fattade någonting, det var alldeles stilla. ”Men det gör jag”, sade jag, ”för vi har bett där inne”. Och kan du tänka dig, några timmar senare gick båten.

När Björn fyllde 80 år, tidigare i år, och sonen samtidigt fyllde 50 år, samlade de in pengar för att bygga en skola i Etiopien. En skola som stod färdig i april när Björn reste ner för att se resultatet.

Äldern till trots fortsatter hans engagemang för missions- och hjälpsändningar.

– Jag är inte nöjd än, jag vill fortsätta. Jag vill inte slå mig till ro. Livet är så kul, jag skulle vilja få många år till att verka, säger han, strax efter att han berättat att han under sommaren planerat gå med ett kors en åtta mil lång sträcka i Nederländerna, som en del av en korsvandring från Malmö till Frankrike.

När Björn ser tillbaka på de år han fått vara verksam för mission är det med stor tacksamhet.

– För mig känns det här som ett liv, det är så här jag vill leva.