Som ung växte Andreas Cucca upp i, som han beskriver det, en ”ganska vanlig svensk familj”. Hans mamma bar antagligen på en tro, och hans pappa var uppvuxen i katolska kyrkan, men tron var inget som på något tydligt sätt påverkade vardagen.
För Andreas del blev det första riktiga mötet med kyrkan i stället vid konfirmationen i Svenska kyrkan som 14-åring.
– Jag hade väl någon typ av tro på att det fanns ”något”, men jag tänkte mest att kristna och kristen tro var irrelevant och rätt töntigt, berättar han.
I stället var det festande som blev en stor del av hans liv, redan som tonåring. Han gick på discon med sina kompisar, men efteråt mådde han inte bra på insidan.
– Jag drack egentligen inte supermycket, men det krävdes inte så mycket för att jag skulle bli påverkad, berättar Andreas.
Inuti hans huvud började tankarna snurra allt mer. Livet var tråkigt, skolan likaså. Hur skulle då livet bli?
– Det fanns ingen mening med någonting, konstaterar Andreas.
Hans dåliga mående tilltog och tankar på självmord dök upp i huvudet.
– Vid ett tillfälle bråkade jag med min mamma och skrek till henne, ”vill du att jag ska ta livet av mig eller?”. Det var som om orden studsade ur mig och det blev som ett filter över hela mitt liv, som ett lock över mitt hjärta och mina tankar, berättar Andreas.
Tankarna på självmord växte så pass att han började fundera på hur han skulle utföra det.
– Det var väldigt destruktivt och livet kändes inte värt att leva.
Just i den processen, när han gick och fantiserade kring hur han skulle ta sitt liv, skulle en kristen vän komma att göra stor skillnad. Vännen var uppvuxen i en svenskkyrklig kontext, och Andreas följde med någon gång till bibelstudium i det lutherska missionshuset i Hässleholm, där han växte upp.
– Då satt jag mest och hånade dem och tyckte att de var töntiga som var där. Jag provocerade väldigt mycket och försökte vara lite kontroversiell, berättar Andreas.
Ändå, trots sin attityd, drogs Andreas med en fredag till en ungdomssamling i Pingstkyrkan.
– Det stod folk och pratade och sjöng om Jesus, och i en del ungdomars ögon såg jag att det fanns något ”mer”.
Andreas fortsatte gå på ungdomssamlingarna och följde efter en tid med på ett läger som kyrkan anordnade.
– På ett kvällsmöte sade jag till min kompis att jag måste bli frälst, berättar Andreas.
Han gick fram till en ungdomsledare och frågade hur.
– Han ställde några frågor, om jag trodde på Gud att han kom ner hit till jorden och dog och uppstod för oss. Han väntade mellan varje påstående och jag svarade väldigt tveksamt ”ja”, för jag var absolut inte säker, säger Andreas, och fortsätter:
– Men jag kände att om Jesus finns på riktigt, och om han har gjort något i de här människornas liv, så måste han kunna göra något även i mitt.
Andreas knäppte händerna och blundade, precis som han lärt sig under konfirmationen.
– Det här var en kväll i mars och det var mörkt ute, men det var som om två stora strålkastarlyktor slog rakt i ansiktet. Jag upplevde att det var någon mer där, det var inte bara vi.
Där och då förvandlades Andreas liv helt, menar han.
– I tio minuter fick jag uppleva Guds närvaro och det var som om all ångest och alla självmordstankar bara rann rakt ut genom mina fötter. För mig var det livsförvandlande.
I efterhand kan Andreas se hur han drogs mot kyrkan redan innan han kom till tro.
– När vi var på discon höll jag utkik medan mina kompisar plockade halsband och väskor. Men det var inte jag, jag har alltid varit den snälla killen.
– Den världen var fejk, men när jag kom till kyrkan såg jag människor som var äkta, utan fasader. Det var nog det som gjorde mest intryck på mig. Atmosfären, friden och lugnet i kyrkan gick inte att uppleva någon annanstans, det inser jag ju nu.
Andreas liv gick från att vara hopplöst och tomt till att bli fyllt av hopp och framtidstro.
– Jag blev fylld av ljus och en sådan frid, jag fick en trygghet som jag aldrig haft innan och som fortfarande finns kvar där.
Han minns även hur glad hans mamma blev när han berättade att han blivit frälst.
– Hon blev jätteglad och berättade direkt för en granne, som var prästfru och hade bett mycket för mig.
Gymnasiet blev till en tid då Andreas längtade efter att få komma ut i världen och berätta om Jesus.
– Men jag inser också att det var en tid då jag fick berätta om Jesus för människor, Gud använde mig redan då på olika sätt.
Hans eget mål var utstakat: han ville ut och evangelisera för människor.
– I samband med en jobbmässa var det några som gjorde en intervju med vår klass, och klasskompisarna ville ju bli brandmän och så där. Men jag ville ut och frälsa människor.
Redan i gymnasiet fick Andreas se vänner komma till tro, och han utnyttjade varje tillfälle han fick för att prata om Jesus – totalt predikade han tre gånger på lektionstid.
– När vi i engelskan skulle berätta om en historisk person så berättade jag om Jesus och vad han gjort i mitt liv, i religionen skulle vi berätta om en historisk symbol och då berättade jag om Jesus och korset, och i filosofin skulle vi berätta vår livsfilosofi. Jag tog varje tillfälle jag fick.
Efter gymnasiet jobbade Andreas som ungdomsledare i ett år innan han gick bibelskola, och 2007 började han resa ut mer aktivt som evangelist för Gå ut mission – något han då hade drömt om i många år.
– Det var fantastiskt, det var som att komma hem på något sätt. I dag är Bangladesh som mitt andra hem.
Men Andreas vet också att livet kan göra ont, även som troende.
– Samtidigt vet jag också vem som bär mitt liv. Jag har haft tuffa perioder även efter att jag blivit frälst, men jag märker då att Gud är med även där.
I dag är Andreas pastor i Pingstkyrkan i Bottnaryd, men han gör även missionsresor till bland annat Bangladesh.
– Ett normalt år pendlar det mellan två och fem kampanjer som jag och min fru är ute på. Nu längtar vi verkligen ut igen, så vi hoppas att coronan släpper snart så att vi kan åka ut igen, säger Andreas.
Hans äldsta dotter, sexåriga Agnes, har redan varit med på flera missionsresor, men för yngsta dottern Lily, 1,5 år, väntar fortfarande första resan.
– När jag tittar på mina barn tänker jag på hur tacksam jag är att de får växa upp i en troende familj. Min bön är att de ska få landa i en egen personlig tro, säger Andreas, och fortsätter:
– För egen del känner jag också en sådan otrolig tacksamhet. Jag kunde ha varit död om det inte varit för Jesus.
Men Andreas är också tacksam för att han fått se även sin mamma komma till tro, och att han fick förmånen att döpa henne några år efter att han själv blev troende.
– Hon hade en tro som nog legat lite latent i alla år, men som blommade upp när jag blev kristen. Hon fick uppleva ett helande i sin kropp och valde att döpa sig. Det var häftigt.